Ida Boström kämpar mot dödsdomen

Nominerad till Årets reportage i tävlingen Årets Gratistidning 2016.

Publicerad i Umeå tidning 19 augusti, 2015
35-åriga Vännäsbon Ida Boström har en livshistoria som få kan mäta sig med. Det är en historia präglat av kamp och motgångar men framförallt så handlar det om att inte låta sig nedslås av dem utan att övervinna dem.

Förra hösten fick hon sitt andra cancerbesked, en motståndare hon inte kan vinna över. Men en sak är säker, Ida tänker inte ge sig utan en fight.

När Ida var 14 år gammal blev hon diagnostiserad med anorexi. Hon blev inlagd på barnpsykiatrin. Det blev bättre, men familjens oro gjorde att Ida kände sig alltför övervakad av dem. Ständiga kommentarer gjorde att Ida istället för att ta itu med sin ätstörning gjorde den en hemlighet. En hemlighet som hon har behållit genom åren och stundtals till och med kunnat kontrollera, fram till för ett år sedan när en kris i relationen höll på att splittra det hon håller mest kärt i livet; familjen. Hon och sambon Tomás, som hon har barnen Enrique och Carmen tillsammans med, idag sju och nio år gamla, genomgick då en tuff period där frågan var om de skulle kunna fortsätta leva tillsammans.
– Jag blev väldigt rädd, jag blev orolig för barnens skull. Det var då jag avslöjade min hemlighet om ätstörningen för Tomás. Det blev en vändpunkt, berättar Ida.
Tomás, som Ida beskriver som lugnet i familjen, som gått ut tränarprogrammet och nu går Fysioterapeut programmet vid Umeå universitet, reagerade genom att säga att han skulle hjälpa henne bli kvitt sin ätstörning. Med hjälp av träning. Genom att se maten inte som kalorier utan som näring. Genom att sätta upp ett mål som skulle kulminera i ett Ironman-triathlon i Spanien. Ida var minst sagt skeptisk, men hon gick med på planen. Det var ju trots allt inte första gången som hon och Tomás hade tacklat motgångar tillsammans. De till och med träffades under dramatiska omständigheter. De träffades i England dit Ida hade åkt som 17-åring. Hon hade där träffat och gift sig med en man som visade sig ha ett extremt kontrollbehov under den trevliga ytan. Flera år var hon fast i detta destruktiva förhållande innan hon till slut lyckades fly via en utstuderad plan som involverade Tomás, som då arbetade som kypare på en restaurang som Ida brukade besöka. Men det var ingenting jämfört med händelsen för fyra år sedan då Ida upptäckte en klump i ena bröstet när hon duschade. Trots att hon tyckte att det var lite onödigt så övertalades hon av sin familj att kolla upp det. Hon hade bröstcancer. Någonting som ledde till tuffa men till synes framgångsrika behandlingar.
Ida fann inspiration i sitt nya träningsupplägg. Hon jobbade hårt och höll vid sidan av på att infria en dröm som länge hade försökt att uppnå.
– Jag skulle komma in på Läkarprogrammet. I fyra år hade jag läst upp 25 ämnen på komvux. Eftersom att jag åkte över till England som 17-åring hade jag inga slutbetyg så jag fick börja om från början. Jag har även en kraftig dyslexi, som gjorde att jag som yngre inte ens kunde läsa alfabetet högt.
Men med nya ambitioner och stark vilja så lämnade Ida komvux med MVG i alla ämnen utom tre. I oktober fick hon också veta att hon hade tagit sig in på Läkarprogrammet. Det var ett lyckligt ögonblick som dock svärtades ner av någonting som hade hänt några veckor tidigare.
– Jag visste direkt vad det handlade om, säger Ida när hon beskriver hur det small till i revbenet en morgon när hon gjorde någonting så enkelt som att sträcka på sig.
Cancern var tillbaka, den var aggressiv och den hade den spridit sig. Hon hade även fått ont i axeln. Hon fick veta att hon var kroniskt sjuk. Statistiken sade att hon hade två år kvar att leva.
– Det var en stor chock. Julen präglades av hög smärta och dödsångest. Jag kände mig orättvist behandlad av ödet jämfört med mina blivande studiekamrater. Att bli läkare var ju min dröm och nu skulle jag aldrig få bli det, men det skulle alla andra få. Nya undersökningar visade dessutom att cancern nu fanns inte på två, utan sju ställen i kroppen. Men vid den här tidpunkten kom jag även fram till en viss acceptans. Och till tre beslut. Jag skulle gå läkarprogrammet, jag skulle göra Iron Man och jag skulle leva.
Ida valde vid den här tidpunkten även att vara öppen och tydlig när det kom till barnen. Hon berättade att mamma var sjuk. Hon pratade med dem om döden och hon gjorde klart en plan för vad hon önskar skulle hända efter att hon har gått bort.
– Jag vill inte begravas. Jag vill spridas ute i naturen, på våren. Jag vill att mina barn ska kunna sprida ut mig på ställen som betyder någonting. I trädgården, innan blommorna ska till att slå ut. Så att mina barn kan känna att jag finns kvar där runt omkring dem. Jag vill att solens strålar ska påminna dem om mig.
En annan anledning varför hon valde att lägga korten på bordet var att hon ville ge dem en chans att sörja nu när hon fortfarande finns kvar för att trösta dem. Att de ska kunna gå igenom det tillsammans.
Trots smärtsamma och energikrävande behandlingar så började Ida vårterminen på läkarlinjen och hon fortsatte träna inför Ironman. Samtidigt började hon läsa på om sin sjukdom, hon prövade allt som inte innebar konflikt med de behandlingar hon fick via onkologen, hon kontaktade forskare runt om i landet och läste på ännu mera. Hon hade inte gett upp.
– Jag vet att cancern till slut kommer att vinna, men den ska inte få det lätt. Den ska få kämpa för det för jag ger mig inte utan en fight. Och jag kan heller inte sträva mot att bli bättre, jag strävar mot att bli helt frisk. Det måste vara mitt mål.
Trots att Ida sov sig igenom större delen av terminen på grund av utmattande behandlingar så klarade hon det. På det fruktade slutprovet blev hon godkänd med fyra poängs marginal, vilket var en bitterljuv känsla för högpresterande Ida som så klart hade velat klara det ännu bättre. Och när sommaren kom var det sluttränat och äntligen dags för Ironman i Spanien. Endast tre veckor efter den senaste behandlingen. Kvällen innan tävlingen kom ännu bakslag.
– Jag fick diarré och tänkte ”shit”, är det här verkligen nervositet. Ja, jag tänkte verkligen det. Men på morgonen kändes det lite bättre så jag bestämde mig för att köra.
En Ironman består av tre grenar, 3,86 km simning i öppet vatten, 180 kilometers cykling och slutligen en maraton på 4,2 mils löpning. Tävlingen inleddes simning. Eftersom att cancern hade minskat rörligheten i högra armen hade hon utvecklat en egen sorts simstil där hon låg på sidan och mestadels använde sin friska arm. Men simglasögonen började läka in vatten och Ida började hyperventilera.
– Jag tänkte att jag aldrig kommer att komma i mål, jag skulle vara tvungen att bryta efter 25 meter. Men jag låg stilla i fem-tio minuter och tänkte på vad Tomás hade sagt. Att inget Ironman går felfritt, det handlar om problemlösning. Så jag samlade ihop mig själv och tog mig till slut i mål inom tidsramen. Då var jag oerhört stolt över mig själv.
Därefter följde 180 kilometer cykling, Idas starkaste gren. Den gick bra, men näringsintaget började bli ett problem. Hennes egna protein bars tog slut och då återstod bara den näringsgel, bestående av snabba kolhydrater som tävlingsarrangörerna erbjöd, någonting som inte fungerade särskilt bra. Så när cykeldelen var slut och maratonloppet återstod kom diarrén tillbaka. Även smärtan. Ryggen, axeln och andra cancerdrabbade områden värkte till den grad att Ida varken kunde gå eller springa utan tog sig på något lunkade sätt fram med en kilometertid som stundtals vara nere på 11 minuter. Men mot alla odds kom hon i mål inom den stipulerade tidsramen på totalt femton timmar, där hon föll ihop i famnen på sina älskade barn och en stolt man. Hon togs till sjukhus, då det visade sig att hon var uttorkad. Diarrén under de två sista milen gjorde att kroppen inte tog upp någon näring. Magsjukan hon fått kvällen innan var inte nervositet. Men sjukhusvistelsen blev kort, hon ansåg sig redo att skrivas ut redan dagen efter.
– Jag visste att om de skulle börja undersöka mig ordentligt då skulle jag aldrig komma därifrån, säger Ida och skrattar.
Tiden efter loppet har kretsat kring familjen, precis som hela sommaren har gjort. Ida beskriver sommaren som den bästa tiden i hennes liv. Hon har haft en sällsynt semester och tagit vara på de nära och kära. I början av augusti deltog hon även i Vännästrampet för att fortsätta utmana sig själv. Och kampen mot hennes dödsdom fortsätter även den. Hon ger inte upp. Hennes kamp filmas även för en kommande dokumentärfilm, en film som enligt den livsglada och envisa Ida inte har ett givet slut.
– Som jag ser det så kan den komma att handla om hur jag förvandlade min anorexi till något konstruktivt med en Ironman som målsnöre, om hur läkarvetenskapen och jag mot alla odds besegrar min cancer. Men blir det inte så då kommer det hur som helst att bli "one hell of a story”.
Daniel Brännlund
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.