Svår tid efter cancern

När vuxenlivet precis hade börjat drabbades Malin Rehn av äggstockscancer. Livet sattes på paus samtidigt som hon kämpade för att allt skulle vara som vanligt.
Först när behandlingarna var över kom »cancerbaksmällan«.
– Det var då jag började bearbeta det som hänt. Det var då jag mådde som sämst och det fanns lite förståelse för det, berättar Malin, som är ny föreläsare hos organisationen Ung cancer.


Malin Rehn är i dag 27 år och arbetar som enhetschef i socialpsykiatrin i Umeå. Hon är cancerfri och går på kontroller var tredje månad, men även om själva sjukdomstiden är förbi tvingas Malin nu bearbeta det faktum att hon inte kan få fler biologiska barn och att det troligtvis var ett misstag från vården som gjorde att det blev så.
På grund av mycket vattencystor på äggstockarna gick hon från sena tonår på regelbundna kontroller hos Kvinnokliniken. Vanligtvis är den här typen av cystor ofarliga, men i samband med sista kontrollen bad Malin att få komma dit igen – bara en gång till. Den extra kontrollen räddade hennes liv.
– Då var det en läkare som sa att det inte gick att se någon frisk äggstocksvävnad alls.

Sonen Folke var bara 1 år och Malin 25 år när hon diagnosticerades med äggstockscancer. Vid den första operationen konstaterades borderlinetumörer, vilka växer relativt sakta.
– Det är därför sannolikt att vården under två år eller så missbedömt mina tumörer som vattencystor. Det gör mig väldigt ledsen, säger Malin, som senare hört från flera andra unga att man kanske inte riktigt fångas upp just på grund av sin ungdom.
– Man ska inte vara 25 och ha cancer. De är vanligt att tro att det rör sig om någonting annat, något ofarligt.
Mellan april och september 2015 opererades Malin fyra gånger och under den tiden utvecklades cancern till att bli elakartad.
– Jag försökte så långt det bara var möjligt undvika att läkarna skulle ta bort båda äggstockarna och min livmoder. Det var därför det blev flera operationer, berättar hon.
Men till slut gick det inte längre att försöka rädda de reproduktiva organen och Malin känner en oerhörd sorg över att inte kunna få fler biologiska barn.
– Det som höll mig uppe i det här var definitivt min son. Under sjukdomstiden var jag fullständigt besluten att Folke inte skulle märka att jag var dålig. Jag visade aldrig för honom att jag var ledsen och låg aldrig och vilade när han var vaken.

Hon kämpade hårt för att upprätthålla sitt vanliga liv i största möjliga utsträckning, var aldrig sjukskriven långa perioder och var nästan inte borta från jobbet alls.
– Jag tror att det är signifikant för unga vuxna som drabbas av cancer. Det är så mycket som inte är färdigt. Jag hade ett vikariat då och ville prestera på jobbet. Jag erbjöds samtalsstöd, men jag var liksom inte där. Det var så många livsavgörande beslut som måste fattas och för mig fanns inget utrymme att känna efter i det läget.
När alla operationer och efterföljande behandlingar var över förväntade sig omgivningen att Malin skulle känna en lättnad, kanske till och med uppleva en glädje, men det var då det började bli riktigt jobbigt känslomässigt för henne.
– Jag mådde som sämst hösten 2016. Det var då jag började bearbeta det som hänt, men det fanns lite förståelse för det, berättar Malin, som påpekar att begreppet »cancerbaksmälla« är någonting som man inom organisationen Ung cancer vill lyfta.
Det handlar om att vägen tillbaka kanske blir inte alltid som man tänkt sig. Att sjukdomen lämnat fysiska och psykiska ärr som kan göra det svårt att våga leva fullt ut, skaffa barn eller visa upp sin kropp.
​– För många ser det ut så och det är då man behöver mest stöd, när sjukvården släppt taget om en, säger Malin, som nu är en av sju personer i Sverige som i Ung cancers regi jobbar med att föreläsa om sin upplevelse.

Kontakten med Ung cancer har varit ett viktigt stöd för Malin, både under sjukdomstiden och under rehabiliteringen. Hon tycker också att vården bör bli bättre på att informera unga vuxna om att det här stödet finns.
– Jag har märkt att unga vuxna cancerdrabbade inte är norm i samhället och att det finns en tendens att människor, vänner och närstående, behandlar en annorlunda. Många vet inte vad de ska säga för att de är rädda, man vill hjälpa men vet inte hur, säger Malin.
Hur tycker du att man ska bemöta en person i sin närhet som är cancerdrabbad?
– Backa inte. Glöm inte bort att personen är densamma oavsett om den har cancer eller inte. Ibland kunde vänner välja att inte inkludera mig genom att exempelvis inte berätta om de var gravida eller undvika att berätta för mig om sina egna problem i syfte att skydda mig. Då blir jag cancer och jag är inte cancer.
Sara Lundvall
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.