Förvirrande i våldsam action

Recension av filmen Assassin's Creed som just nu går på bio.

Bio
Assassin's creed
Regi: Justin Kurzel
I rollerna: Michael Fassbender, Marion Cotillard, Jeremy Irons m fl.
Betygsfglar2

Jag har aldrig varit i närheten av det digitala spelet »Assassin’s creed« och tillhör med största sannolikhet inte målgruppen för denna filmatisering.
För fansen går det förmodligen att sjunka in i detaljer bortom min fattningsförmåga kring den här världen, men för den på förhand oinvigde blir denna filmupplevelse en kamp på flera plan.

Inledningsvis får vi läsa oss till själva bakgrundshistorien och ett sådant upplägg brukar betyda att man snabbt ska kastas in i intensiva actionscener. Och mycket riktigt. »Assasin’s creed« håller ett högt tempo redan från start och spektakulära slagsmålsscener varvas med dialog vars syfte är att försöka klargöra själva storyn.

Jag har läst mig till att filmens huvudkaraktär Callum Lynch, spelad av Michael Fassbender, är en nyintroducerad figur i denna strid mellan korsfarare och assassiner.
Vi får veta att en anfader till Lynch under den spanska inkvisitionstiden gömde ett äpple – innehållande den genetiska koden till fri vilja, ett slags frö till människans första olydnad – för korsriddarna. Nu har ett vetenskapscenter, under ledning av Sofia Rikkin (Marion Cotillard) och hennes far Alan (Jeremy Irons), tagit Lynch till fånga för att med hjälp av en maskin komma åt hans anfaders nedärvda minnen.

På ett visuellt skickligt sätt slungas vi mellan dåtid i 1400-talets Spanien och nutid (eller om det är någon slags framtid) med extremt våld på båda håll. Det är helt klart snygga actionscener, men eftersom man inte fått chans att lära känna någon av karaktärerna på ett djupare plan blir det aldrig spännande.
En dryg halvtimme in i filmen frågar sig Fassbenders karaktär: »What the fuck is going on?« – och det är nog enda gången jag riktigt kan relatera till någon.
För det här är som sagt komplicerat för den oinvigde. Jag kämpar för att hålla reda på alla trådarna i den Dan Brown-liknande intrigen, men de vill liksom hela tiden glida ur händerna.
Och efter att ha gäspat mig igenom oräkneliga slagsmålsscener om ett äpple (som visar sig se ut som ett bouleklot med lysförmåga) utvecklar sig det hela slutligen till en personlig kamp för att klara av att sitta kvar i biofåtöljen.
Sara Lundvall
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.