Mäns jakt på meningslös kunskap

Inledare i Umeå tidning vecka 49.


Det hände sig för en tid sedan att jag fann mig i Arlandas internationella avgångshall i väntan på att borda ett plan destinerat Sydeuropa. De exakta formuleringarna mitt två man starka resesällskap använde i följande dialog kan jag inte redogöra för, men det lät ungefär så här: »Det där är nya Airbus A330–300, va?«, frågar Expert 1 retoriskt och gestikulerar självsäkert mot det som i folkmun brukar kallas flygplan. »Men har du helt tappat det, det där är ju en klassisk A340-300, det ser du väl på nosen och de slimmade motorerna!«, kontrar Expert 2 aggressivt och slår uppgivet ut med armarna. Expert 1 skakar myndigt på huvudet, och påbörjar ett långdraget resonemang kring »marschfart«, »vingbredd« och »fördelaktig bränsleförbrukning vid långflygning«. Själv zonar jag ut, betraktar förbipasserande resenärer i fladdriga harembyxor och illasittande solhattar som stressar fram mot exotiska destinationer, och jag funderar: Varför blir det alltid så här? Inte sällan har jag funnit mig indirekt inbegripen i djuplodande samtal om det tidiga 70-talets Premier League-mittfältare, passionerade diskussioner om ingenjörstekniska framsteg inom hörlursbranschen eller vilda verbala påhopp gällande guldpläterade HDMI-kablar. Denna typ av oförklarlig amatörexpertis förekommer uteslutande i sällskap av manlig karaktär. Det sätts helt enkelt en oproportionerlig prestige i detaljkunskap kring ämnen helt eller delvis utan praktiskt användningsområde.

Jag är på intet vis oskyldig till dylika förseelser. En handfull eftermiddagar av korvgrillning vid Bäcksjön och någon enstaka promenad längs elljusspåret till Tavelsjöberget kan näppeligen motivera mina omfattande teoretiska kunskaper kring extrem bergsbestigning, vindtåliga tältdukar, vattenfilter och behandling av höjdsjuka – än mindre min »investering« i 4 000-kronors vandringskängor. »Det är viktigt med bra grejer«, mumlar jag bara irriterat när jag blir ifrågasatt, men jag hör ju själv hur ihåligt det låter.
Så vad får två i övrigt förhållandevis normala individer att målmedvetet memorera karaktäristiska nosformer på passagerarflygplan? Vad är det som driver vår manliga jakt på meningslös kunskap? Kanske finns svaret där ute, men jag har inte tid att aktivt söka det. Jag är nämligen för upptagen med att researcha ultralätta dunsovsäckar som jag aldrig kommer att få användning för.
Jonas Pekkari
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.