Lyckad berättelse om Sverige

Nöjeskrönika i Umeå tidning vecka 45.


Vissa arbetsplatser återkommer ofta i litteraturen. Naturligtvis är polisstationer vanliga i deckargenren, och den beskrivs faktiskt oftare som fungerande (om än hektisk), snarare än dysfunktionell. Tidningsredaktioner är en annan vanlig, och skolan och högskolan några andra. Dessa platser framstår oftare i negativa ordalag: Extrem stress, trakasserier, utbrändhet och mobbing är vanliga teman. För ungefär tio år sedan kom danske Christian Ungersen ut med »Undantaget«, den mest obehagliga roman jag läst om mobbing på en arbetsplats. Den utspelar sig inte i skolvärlden utan (kanske ironiskt nog) på Danskt centrum för information om folkmord.
Nu har jag precis läst Johannes Klenells debutroman »Det fria ordet«, och där är platsen för händelserna en fiktiv vänsterkulturell organisation med många strängar på sin lyra: tidskriftsutgivning, bokförlag, demokratiutbildning och även en satirtidskrift. Med tanke på författarens bakgrund så är det lätt att tänka sig Ordfront och Galago här. Allt utspelar sig under en tioårsperiod så de svenska politiska händelserna är inbakade i berättelsen om huvudpersonen Jonas, som av en slump får jobb på Det fria ordet. Tiden går utan att han egentligen gör något alls. Slumpen spelar honom i händerna och efter några år blir han redaktör för satirtidskriften Guano. Det fria ordet är fylld med anställda som egentligen är stereotyper: En blandning av medelålders kvinnor i Gudrun Sjödén-kläder, övervintrade maoister, miljökämpar och SSU-strebrar.

Det här är en berättelse om ett knippe idealister vars idealism dagligen krockar med lika delar inkompetens, ren otur och slarv. Romanen beskriv som en »situationskomedi i maoistmiljö«, men det är också en ganska tragisk berättelse. Jonas själv slits mellan de snabba kickarna han får genom gensvaret på sociala medier och lunken och den ekonomiska verkligheten på Det fria ordet som »liksom en sköldpadda kröp mot ett svart hål«.
Men Klenell lyckas ändå skapa liv i personerna; de är övertygande och intressanta. Huvudpersonen (och berättaren) Jonas är egentligen också en stereotyp, han är slackerkillen som lyckas göra karriär delvis tack vare av sitt kön. Det finns en trovärdighet i allt detta som är lite svår att sätta fingret på var den uppstår men jag blir inte irriterad på eventuella schablonfigurer. Kanske också eftersom Alliansens, Håkan Juholts och Mona Sahlins uppgång och fall, jämte Sverigedemokraternas växande popularitet samt sociala medias allt större inflytande på opinionen sker samtidigt som kaoset under de tio åren på Det fria ordet, så blir romanen något större, det blir också en berättelse om Sverige. En lyckad debut med andra ord.
Katarina Gregersdotter
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.