Mina i-landsproblem tar aldrig slut

Nöjeskrönika i Umeå tidning vecka 41.


På sociala medier ondgör sig flera bekanta över den nya formen på SVT:s Morgonstudio. Ha, fnyser jag, fånigt att hetsa upp sig över sådana banaliteter. Ni kan väl anstränga er lite för att rädda världen i stället. Ryta till om krig, naturkatastrofer, miljökaos, rasism, svältande barn och orättvisor.
Sedan börjar jag tänka på vad jag irriterat mig över de senaste dagarna och inser att jag inte ska gnälla på andra som gnäller över sina i-landsproblem. Som frisk, vit man i ett av världens mest välmående länder – jag är helt enkelt en vinnare i livets lotteri – borde jag överlag vara rätt nöjd med sakernas tillstånd. Men, ändå finns de ju ständigt där, de små nålsticken i vardagen som får en att surna till. Om inte för evigt, så för stunden. Några exempel:
  •  Sorterar sopor och får gammal mjölk på jackärmen. Jag hoppas att sopsorterandet är VÄLDIGT BRA för miljön, annars har jag helt i onödan grisat ner mig i soprummet flera gånger i veckan under flera års tid.
  •  Går inte se på nya jättestora tv:n via datorn. Kallar in min granne Erik, the cable guy, men inte ens hans teknikkompetens hjälper. Måste tillbaka till elektronikjätten och förklara att sladden jag precis köpt inte funkar.
  • Glömmer varor i affären. Ska laga pannkakor, letar efter mjölken jag köpte för en halvtimme sedan. Inser att jag inte fick med mig den från affären, måste tillbaka och fråga i kassan – givetvis inför dagens längsta kö.
  • Krymper min favorittröja. Min limiterade Viagra Boys-tisha råkar åka med in i torktumlaren och kommer ut en storlek mindre. Nu måste jag gå ner minst tio kilo för att kunna sporta Sveriges bästa rockband på bröstet igen.
  •  Missar att avsluta sms-parkeringen. Betalar med ett leende. Äntligen en ny teknikgrej som jag fattar. Ett dygn senare blir jag påmind om att parkeringsmätaren fortfarande tickar och att kostnaden nu är uppe i typ en hundring istället för tio kronor.
  •  Hamnar bredvid skrikande treåring på flyget. Gullig. Tänker jag först om lintotten bredvid mig. När planet lyfter slår hon på mistluren – och låter den vara på hela flighten till Stockholm.
Jag är en riktig lipsill tänker jag, one of a kind, innan jag av misstag får in Ring P1. Här forsar jeremiaderna ur radion över allt FRUKTANSVÄRT i systemkollapsens Sverige. De som ringer in – påfallande ofta pensionärer – vill förbjuda mobiltelefoner, har konspirationsteorier om höjt porto, rasar över ungdomars språkbruk och så vidare. Inget är för litet för att kvida över och inte sällan är allt medias eller politikernas fel.
När jag slår av radion är jag helt matt. Tror jag ska skriva en insändare – om att folk klagar så förbannat. Ska det vara så?
Nils Fredriksson
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.