Jag vill bara höra ljudet av saxen

Nöjeskrönika i Umeå tidning vecka 38.


Jag vet inte hur länge jag har gått till samma frisörsalong. Förmodligen fem-sex år. Det sköna med att vara stammis där är att jag aldrig behöver slösa energi på kallprat. När det blir min tur frågar frisören bara »som vanligt« och jag nickar. Tio minuter senare är det klart. Resultatet blir helt OK, det är billigt – och, som sagt, jag slipper höra meningslösheter om väder och vind och vad som hänt i senaste avsnittet av Paradise Hotel. Det enda som stör mig är reklamradiokanalen i högtalarna som spiller ut skvalpop, tjatiga jinglar och flåshurtiga tillrop från en irriterande programledare. Jag hade hellre suttit där och bara hört frisörernas saxar, väntande kunders bläddrande i veckotidningar och plinget från kassaapparaten.

Under en tid gick jag till en av stadens finare frisörsalonger. En klippning av det lilla babyfjun jag har kvar på huvudet tog runt en timme och kostade VÄLDIGT MYCKET PENGAR (då ingick i och för sig hårtvätt, men det brukar jag klara på egen hand sedan typ 40 år tillbaka). Under klippningen uppstod alltid en krampaktig dialog om trivialiteter. Och visst, jag fick delvis skylla mig själv, jag kunde ha sagt till, men hur gör man det liksom? »Är du snäll och inte pratar så mycket och bara klipper mig, tack.«
Det här är nu inte världens största problem – krig, naturkatastrofer och nazister på gator och torg är till exempel lite värre – och jag tänker inte på det varje dag precis. Faktum är att jag inte tänkt på det på länge förrän en kvinnlig kompis häromdagen skrev: »Spenderade hela förmiddagen hos frisören och blev uppdaterad på allt kring Biggest loser. Herregud så sant att den som vill bli fin får lida pin.«

Det verkar sålunda finnas fler som vill ha det som jag hos frisören. En lite annorlunda förebild i sammanhanget skulle kunna vara den legendariske dramatikern Lars Norén. När en dokumentärfilmare – som gjort en film om repetitionerna av en av hans pjäser – kom på besök hemma hos Norén för att visa filmen lär dramatikernas hälsningsfras ha varit: »Socker?«
Inget hej och välkommen utan bara en rak fråga om besökaren ville ha socker i kaffet. Regissören och Norén gick sedan in och satte sig på var sin sida av en soffa och såg filmen under tystnad. När filmen var slut gick Norén fram till regissören och klappade honom på axeln, vilket väl ungefär betydde »det där gjorde du bra.«
Därefter lämnade regissören lägenheten. Under mötet som varade i drygt en timme yttrades bara ett enda ord: Socker.
Nils Fredriksson
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.