Diktatur-dj:s och demokratiska dansgolv

Nöjeskrönika i Umeå tidning vecka 37.


Inte för att skryta, men jag har koll. Jag kan med kirurgisk precision navigera det populärkulturella landskapet utan att riskera att kliva på några sociala landminor bland alla creddiga vänner och kollegor. Jag vet vilka HBO-serier man ska hylla (Twin Peaks, True Detective S01, The Leftovers), vilka realityserier man ska kokettera med (Paradise Hotel, The Kardashians, Dr. Drew Celebrity Rehab), och vilka dokumentärer jag förväntas älska (The Jinx, Cowspiracy, The Last Waltz). Jag vet precis vilka artister som ska hedras med tårdrypande instagraminlägg när de går bort (David Bowie, Leonard Cohen, Prince), och vilka töntiga bandtröjor som kan bäras ironiskt (The Pinks, Björn Skifs, Mötley Crüe).

När det kommer till musik så är jag förhållandevis principfast. Glättig saxofon-stekarhouse och Radio Rix-spellistor göre sig icke besvär – inte hos den här killen. Jag fnyser demonstrativt åt förbipasserande bilar då sommarplågan »Despacito« skvalar ut från öppna rutor, och nickar nöjt och igenkännande åt mina åldrande medhipsters då vi känner igen en obskyr Nancy Sinatra-sampling 15 sekunder in i en tio år gammal Wu-Tang Clan-singel. Musik är viktigt, man måste ha principer.

Därför är det en smula skakande att samtliga dessa inbillade principer åker RAKT UT GENOM NATTKLUBBSFÖNSTRET i samma ögonblick som jag intar scenen för att battla en annan dj-duo över dansgolvets gunst på klubben Hundras »Demokratiskt Dansgolv«. Alla tidigare spärrar släpper, alla musikaliska »no-go-zones« är glömda och det enda som betyder något är att folk dansar och sjunger med till MIN MUSIK!

Tävlingen går till så här: Två lag står på scenen. Under tiden att en låt spelas väljer lagen ut var sitt förslag på nästa låt att spela, denne visas på en skärm på scenen. Publiken rör sig till den sidan av dansgolvet där deras önskade alternativ visas, och den som lockar över flest vinner. Inom loppet av några minuter har min tidigare så smakfullt handplockade spellista ersatts av Dr. Albans »Sing Hallelujah«, Bon Jovis »It’s My Life« och The Lonely Islands »I Just Had Sex«. Creddig electronica byts mot afterski-rock, smal hiphop mot 90-tals eurodisco. Och det känns märkligt okej. Jag insåg nämligen att det fanns något viktigare än stolthet och musikaliska principer: Att ha kul. Vem är jag?
Jonas Pekkari
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.