Melodikrysset, här kommer jag

Nöjeskrönika i Umeå tidning vecka 32.


Jag brukade vara ung för min ålder. Tror jag. Men det var innan den här sommaren. För när jag nu summerar mina små utflykter ser jag ett mönster som tyder på något annat.
Insikten kom på Pite havsbad. Jag satt på en restaurang med mina barn. Vi hade precis beställt. Solen var mild, vinden loj. Allt var lugnt och skönt. Då plötsligt slår sig ett högljutt sällskap ner vid bordet bredvid. Tio personer i alla åldrar, från små barn till pensionärer. Ett av de mindre barnen spelar HÖG musik på sin mobil. Hon sitter i knäet på sin mormor/farmor som bara skrattar trots att det uppenbarligen är störande. Jag varvar upp men säger inget. Tänker på vett och etikett och Magdalena Ribbing och sånt jag inte ägnat många sekunder åt tidigare i mitt liv. När jag till slut är en hundradel från att brinna av reser jag mig upp, klistrar på ett ansträngt leende, går fram till sällskapet och säger vänligt men bestämt: »Kan ni sänka volymen är ni snälla.«
Inte så mycket att snacka om tänker du. En gång är ingen gång. Men, vänta, det kommer fler tecken från den gångna sommaren som visar att ett PRO-medlemskap närmar sig med otäck hastighet.

Berlin. En stad med ett nattliv som får New York att kännas som en tisdagskväll i Åsele i november. Jag hakar på mitt sällskap ut på ett par klubbar som aldrig stänger, men jag går alltid hem först. Lite uttråkad och, framförallt, jag vill vara pigg på dagen när vi vandrar genom staden och tittar på sevärdheter som Brandenburger Tor, Förintelsemonumentet och slottet Charlottenburg (vackert porslin i montrarna där).

Trästockfestivalen. Jag ser Avantgardet, ett av mina svenska favoritband det senaste året. Sångaren Rasmus Arvidsson slänger sig över scenen, välter mikrofonstativ och är frenetiskt uppviglande på ett sätt som förstärker den smutsiga skrammelpopen. Publiken är lyrisk. Men jag, jag är trött. Taggar inte till alls och går och lägger mig efter fyra låtar. Då är klockan inte ens tolv på natten.

Luleå. Hälsar på en barndomskompis. Spelar padel – ny, rolig sport, en mix mellan tennis och squash – med honom på dagen. På kvällen ska vi ut och ta en öl. Krogen ligger ett stenkast från hotellet. Jag tar mig inte upp ur hotellsängen. Bangar. Somnar framför tvn.

Det var resorna. Och vad har jag lyssnat på i sommar? Jo, Peter Perrett. En 65-årig före detta knarkare. Hans comeback-skiva How the west was won är en dröm för oss som fortfarande hoppas att Lou Reed ska återuppstå från de döda och servera ännu ett album med omodern rock där det på vinylkonvolutet står: You can´t beat two guitars, bass, drum.
Nu förstår du väl?

Höstens prognos: Det vildaste jag kommer göra är att lösa Melodikrysset vid köksbordet.
Nils Fredriksson
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.