Skräckförfattare i högform

Nöjeskrönika i Umeå tidning vecka 22.


Två ganska olika typer av svenska skräckromaner har kommit ut under våren. Båda gav mig gåshud, men av, ja, ganska olika anledningar.
Stefan Spjuts »Stallo« som kom för några år sedan handlade om trolljägaren Sussi på jakt efter ondsinta troll i norra Sverige. Trollen kan ta vilken djurskepnad som helst, så tro inte att en söt ekorre bara är en söt ekorre. Nu har han skrivit en fristående uppföljare: »Stalpi«. Även i denna måste Sussi konfrontera trollen. Hon säger själv: »Om man tror på troll, då är man bara konstig, men om man vet att de finns, då är man som förbannad.«
Stalpi är ett av de samiska orden för varg och berättelsen börjar med att en ovanligt stor varg ska sövas och flyttas från de trakter där den hamnat. Men naturligtvis blir det inte som planerat, och de som hanterat vargen påverkas i hög grad. »Stalpi« är en tajtare berättelse än »Stallo« men också mer våldsam. Det är en alldeles utmärkt skräckroman, det hände mer än en gång att jag var tvungen att lägga boken ifrån mig under läsningen. Men författaren håller också personerna lite ifrån sig till förmån för de spännande partierna.

Skräck är som bäst när den lämnar det rena chockeffektsökeriet för att i stället utforska romanfigurernas känsloliv och psyken. När personerna får djup så bryr man sig om vad som händer dem och därför blir också skräcken större när något sker.
I Mats Strandbergs »Hemmet« placerar Joel sin mamma på demensboendet Tallskuggan. Sorgen över mammans öde och över hur Joels eget liv inte blivit som han önskat övergår sakta i andra känslor när allt inte verkar stå rätt till på boendet. Hans barndomsvän arbetar på boendet och trots deras såriga relation kan de enas om att det finns något i väggarna, något som påverkar alla på Tallskuggan. Vad det egentligen handlar om är länge oklart. Handlar allt bara om de dementas ofta obegripliga berättelser?
I hans förra roman »Färjan« härjade zombier på en finlandsfärja, karaoken fick ett snöpligt slut och passagerarnas fylla övergick i kamp för livet och väldigt mycket blod, men även där fick alla personer utrymme, och det blev något mer än bara splatter. Men i »Hemmet« finns inget splatter kvar och resultatet är rysligt och alldeles, alldeles underbart.
Alla svenska skräckförfattare jämförs automatiskt med Stephen King. Är de bättre? Är de sämre? Det ska jag låta vara osagt, men klart är att både Spjut och Strandberg tillför genren något unikt.
Katarina Gregersdotter
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.