James Dean och jag på Droskan

Nöjeskrönika i Umeå tidning vecka 18.


»When music hits you/You feel no pain«, skaldade Bob Marley en gång och det där citatet dyker upp i huvudet lite nu och då. Senast när klubben Out of Step ställde Luleåbandet Raring på Droskans scen. Jag gick dit fast jag mådde piss. Många personer vars omdöme jag värdesätter hade hypat gruppens liveframträdanden rejält och alla låtar på Spotify andades stordåd.
Ändå var jag inte riktigt förberedd på den berusande attack av känslor och attityd som Rasmus Winblad och Anton Nyström – som startade bandet 2015 i kölvattnet av en bortgången vän – levererade tillsammans med sina bandkollegor Elin Sundström (bas) och Jakob Westerlund (trummor).
Och det var inte bara jag som blev knockad. Väldigt länge sedan jag var på en konsert där så många efteråt utbrast med närmast häpen min. »Så. Sjukt. Bra.«
Varför är Rarings ösiga mix av 70-talsboogie á la Marc Bolan och nutida indie som Mattias Alkberg så medryckande? Om vi ska prata om något mer än det självklara – att de skriver sensibla poplåtar med drabbande och egensinniga texter på svenska och svinstarka refränger – tror jag det handlar om några specifika grejer.

För det första: Rasmus Winblad. En sådan självlysande frontfigur. Snygg som James Dean. Och med liknande utstrålning. Stenhård och bräcklig. Muskulös och mjuk. Slänger fåfängt och rastlöst med luggen. Tuggar tuggummi nonchalant. Mellansnackar underhållande på omisskännlig Luleådialekt.
Och så är det Anton Nyströms gitarrspel. Slängigt och energiskt. All in. Hela tiden. Kan vara en av Sveriges bästa rockgitarrister.
Sedan är det att allt är Luleå-marinerat. För Norrbottens största stad finns i varje svettdroppe av Raring. Luleå är inte Umeå. Luleå är hårdare, bistrare, mörkare, deppigare, ensammare och mer oförsonligt. Luleå är fortfarande mycket arbetarklass och mycket bitterhet över livets djävlighet. Det är också mer trasiga jeansjackor, raggarbilar och dricka starksprit på parkbänkar mitt på dagen än vad Umeå någonsin har varit.
Allt det här finns i Rarings musik. En råbarkad uppriktighet som bidrar starkt till att göra upplevelsen av dem till något extraordinärt på skiva och, mon dieu, live. Om du genast vill se hur bra Raring är live rekommenderar jag ett youtube-klipp från en spelning på Oceanen i Göteborg där de bränner av sin bästa låt hittills i karriären, Tillfällig fördrivelse.

Så, den där urladdningen på Droskan blev en stark påminnelse om det Bob Marley en gång skrev. Under 25 minuter befann jag mig på toppen av vågornas svall trots att allt i mitt liv egentligen var helt djävla värdelöst just då.