Schäferägare – polis eller knarkare?

Nöjeskrönika i Umeå tidning vecka 15.


För två och ett halvt år sedan blev jag och min dotter hundägare. Om någon hade sagt det åt mig för typ tre år sedan hade det låtit helt osannolikt. Lite som att jag snart skulle utbilda mig till astronaut eller revisor.
Men har man en envis dotter som man gärna skämmer bort så har man. Hon lovade dessutom dyrt och heligt att vi skulle hjälpas åt med Kajsa (som vår hund heter). Så blev det givetvis inte. Jag är sedan länge medlem i gruppen »Föräldrar som köpte hund åt sitt barn och fick ta hand om den själv«.
I början var jag, det måste sägas, en något motvillig hundägare. Men allt eftersom har jag kommit att bli mer och mer förtjust i krabaten. En stor fördel är också att hon tvingar mig ut på promenader. Eftersom jag på ett par decennier förvandlats från elitidrottare till soffpotatis är det hälsobringande. Sedan vi skaffade Kajsa har min stegmätare i mobilen börjat räkna betydligt längre sträckor än den mellan Gotthards bar och taxin.
Jag var lite orolig inledningsvis för att jag inte skulle ha så mycket att prata med andra hundägare om när jag träffade dem, då jag inte kan något om hundar. Men där blev tricket snabbt att alltid styra in det på att Kajsa, som är en whippet, springer väldigt snabbt. 60 kilometer i timmen närmare bestämt.
Jag har lärt mig använda den frasen på lite olika sätt för att variera mig Ibland säger jag det stolt och glatt med undertexten »Ja, är det inte fantastiskt, nästan lika snabb som en bil!«. Ibland lite nonchalant med undertexten: »Ja, det är ju ingen idé att din lilla fåniga pudel försöker hinna ikapp henne hehe«.

När vi möter andra hundar är Kajsa mycket selektiv. Hon skäller bara på små hundar, aldrig på dem som är större än henne. Hon fungerar alltså lite som en helt vanlig människa i det fallet.
Möten med andra hundar har också lockat fram tidiga barndomsminnen. När jag var liten minns jag till exempel att någon sa, givetvis inte helt överensstämmande med sanningen, att det bara var poliser och knarkare som hade schäfrar. Det där tänker jag på än i dag när jag träffar dem som har schäfer. Lyckligtvis har jag ännu inte fått hjärnsläpp och frågat någon ägare om de är sätter folk i fängelse eller sysslar med sånt som gör att man rätt ofta hamnar bakom galler.
Som allra bäst trivs jag med Kajsa när jag kommer hem från en arbetsdag och lägger mig i soffan. Då hoppar hon snabbt upp bredvid mig och lägger sig och tittar nyfiket på mig med sina übersöta ögon. Det funkar väldigt avstressande. I en allt galnare värld där det är svårt att ta något för givet längre går det alltid att vila en stund i den där varma blicken och glömma allt elände. Nyligen läste jag också mycket riktigt om en vetenskaplig undersökning som visar att ögonkontakt ökar nivåerna av ett hormon som får både hunden och ägaren att må bra.
Nils Fredriksson
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.