Litteraturen lever vidare

Nöjeskrönika i Umeå tidning vecka 7.

Nytolkningar av litteratur finns överallt: Både i den så kallade finkulturen och i populärkulturen. Nytolkningar kan väl sägas vara vilken teateruppsättning eller filmatisering som helst, även om det nya uttryckssättet följer originaltexten till punkt och pricka, är det till syvende och sist en ny text på mer än ett sätt. Anledningen till att skapa en nytolkning misstänker jag är många. En del älskar verket, och vill till exempel dramatisera den. Kanske det är därför det redan gjorts två (!) olika teateruppsättningar av Lena Anderssons »Egenmäktigt Förfarande«. Andra författare vill skämta till det litegrann, och Charlotte Brontës »Jane Eyre« har till exempel omtolkats till »Jane Slayre« (där den kända guvernanten blivit vampyrdräpare) och »Jane Steele«, där den klassiska slutrepliken »Läsare, jag gifte mig med honom« gjorts om till »Läsare, jag mördade honom«. Det finns också humoristiska versioner av den alltid älskade Jane Austens romaner, som till exempel »Stolthet och Fördom och Zombies«.
Men det finns även nytolkningar med politiska motiv; den »nya« författaren anser att vissa perspektiv fattas, och att originalet ska läsa tillsammans med den senare nytolkningen. I de här fallen kanske nytolkning är fel ord, och »replik« passar bättre. För att återgå till den viktorianska »Jane Eyre«, så finns det en litterär karaktär där som brukar kallas för den galna kvinnan på vinden. Hon heter Bertha och är Janes kärleksintresse Mr Rochesters första fru. Hon får kött och blod och röst i Jean Rhys replik från 1966, »Sargassohavet«. Bertha heter Antoinette, kommer från Jamaica, och är helt enkelt en importerad fru i kolonisationens tidevarv. Läsaren får nya ögon på både den ‹galna kvinnan› och Mr Rochester, de får båda fler dimensioner.

Margaret Atwood gav sig på klassikernas klassiker, Homeros »Odysséen« i boken »Penelopiaden«. I Homeros version lämnade Odysseus familjen för att strida i kriget om Troja. Det tog tio år, och sedan tog det ytterligare tio år för honom att komma hem. Hemma väntade den tålmodiga och lojala hustrun Penelope. I Atwoods version får Penelope och de tolv pigorna göra sina röster hörda, de får upprättelse. Tjugo år är en lång tid att vänta på någon: Hon är ensam, uttråkad och rädd för att Odysseus kan ha dött. När karln kom hem till sist mördade han dessutom alla fruns friare och alla hennes pigor. Boken är en visit hos Penelope i en efter döden-tillvaro, och det är ett trevligt besök. Hon har mycket att berätta och är fint komplement till Homeros hjältediktning.
Litteraturen lever vidare.
Katarina Gregersdotter
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.