Äppeltjuven och banemannen

Nöjeskrönika i Umeå tidning vecka 6.

Komedi? Det är tragedi plus tid. Så har jag för mig att Woody Allen fyndigt förklarat genren. Frasen poppade upp i mitt huvud lite otippat nyligen på en releasefest för Säkert!s nya album Däggdjur.
Jag stod och pratade med skivans producent Henrik Oja när hans storebror Johan plötsligt dök upp. Senast jag såg honom var någon gång i början av 1980-talet i Skellefteå. Under som det brukar heta mindre angenäma omständigheter.
Jag hade smugit in i en trädgård med stora träd fulla av lockande äpplen. Tittade mig vaksamt omkring, sträckte upp höger hand för att plocka ner en frukt när en barsk röst plötsligt ekade genom luften. Jag blev så överrumplad att jag inte ens hann ruscha därifrån. Allt hade ju verkat lugnt. Men när dörren till villan nu öppnades hörde jag också en Ebba Grön-låt inifrån huset (denna händelse kan ha bidragit till att jag senare i livet alltid föredragit Imperiet och Thåströms soloskivor före Rågsvedspunkarna). Ut kom en kille som var typ ett par år äldre, klart större – och mycket argare än jag.
Han sa något om mitt och ditt och lagar och regler. Eller något. Jag minns inte exakt. Men jag minns den ertappades skam. Oj, vad jag minns den. Upp och ner genom kroppen som en formel 1-bil åkte den, skammen. Och jag kände hur ansiktet brann av genans, hur svetten forsade samtidigt som jag stirrade ner på skorna och givetvis mest av allt ville försvinna från jordens yta.
När utskällningen var verkställd lommade jag hem som den eländiga förlorare jag var (tomhänt dessutom). Resten av min högstadietid tog jag omvägar på väg hem från skolan för att slippa möta min baneman.

Så, 35 år senare stod jag öga mot öga med honom. Ett av mina spöken från högstadiet. Nu professor i träindustriell mätteknik, som bytt universitetskarriären mot näringslivet för att bli vd på ett sågverk utanför Skellefteå. Kunde det verkligen vara samma person som jag varit så rädd för?
Jag tog upp episoden med äppelpallningen och det visade sig att han minns den mycket väl. Vi vevade händelsen om och om igen och vek oss av skratt. Sedan köpte vi öl och dansade till Madonna, Housemartins, Cure, Human League, Rick Astley och jag vet inte allt.
En tonårstragedi, förlåt överdriften, hade förvandlats till komedi.

Senare läste jag en rad ur Annika Norlins Däggdjur-presstext som gjorde att äppelincidenten på något sätt passade bra på just den releasefesten: »Har gått tillbaka till gammal Säkert!-devis, det vill säga endast om det är genant är det värt att sjunga.«
För övrigt behöver ni inte oroa er för att jag ska återuppta min misslyckade bana som äppeltjuv. Jag är sedan länge allergisk mot äpplen.
Nils Fredriksson
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.