En guldålder för true crime

Nöjeskrönika i Umeå tidning vecka 4.


Trots att vi lever i en tid som människor ofta kallar för post-truth – postsanning – så lever trenden med True Crime alltjämt vidare. Post truth-eran kanske främst definieras av falska nyheter, åsikter och känslor som tas som fakta – »jag har en kompis som...« – brist på källkritik, eller kanske helt enkelt ett ointresse av detsamma. Därför är det extra intressant att True Crimes guldålder verkar vara just nu. Intresset för den så kallade sanningen är enorm trots detta ointresse för källkritik. Jag har nämnt det här tidigare, alla dessa journalistiska berättelser i bok/film/TV-serie/artikel-form om allt från Jack the Ripper och Charles Manson till Hagamannen, som alla berättar »sanningen«.
Kriminallitteraturen är på ett sätt den ärligaste formen här. Romaner fiktionaliserar helt öppet verkliga kriminalfall: Det är helt enkelt tolkningar av det som hänt. Inom genren har det väldigt länge funnits ett intresse av att fiktionalisera historiska händelser, och det finns en hel del guldkorn för den som är intresserad.
David Peace kvartett om den famösa seriemördaren som härjade i Yorkshire under slutet av 1970-talet hör till en av mina favoriter, men han passar nog inte alla. Med sina i högsta grad mörka och bitvis våldsamma beskrivningar ska man inte förvänta sig ett lyckligt slut, även om mördaren åker fast. Peace använder berättelsen om denna man för att också berätta om Thatchers England och de ekonomiska klyftorna som lavinartat ökade.

Det är också många författare som fördjupar sig i fall som aldrig blivit lösta, och jag vet inte hur många romaner det skrivits om Jack the Ripper, eller Olof Palme, för att nämna två exempel.
James Ellroy är en amerikansk hårdkokt författare – som inspirerat många rent stilmässigt, Jens Lapidus är ett svenskt exempel – som fördjupat sig i ett verkligt fall. Elizabeth Short blev mördad 1947 i L.A, och vem som hade mördat henne blev aldrig klarlagt trots att fallet blev oerhört omskrivet. Hans roman »Den Svarta Dahlian« utgår från det fallet. Värt att nämna är också att Ellroys egen mor blev mördad, och det är känt att Ellroy använde skrivandet om Short för att bearbeta sitt eget trauma. Men även här är resultatet något som går utöver själva fallet. Rasism och korruption är två röda trådar genom alla Ellroys romaner, också denna. En slutsats som går att dra av många av dessa True Crime-skildringar i romanform är att brotten är fler än man tror och inte alltid går att lösa bara genom att fånga en mördare.
Katarina Gregersdotter
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.