Dubbla känslor kring Bergman-firande

Nöjeskrönika i Umeå tidning vecka 14.


Ingmar Bergman firar etthundra år i år. Det på grund av hans födelsedatum 14 juli 1918 och det firas världen över. Har du märkt det än? Och varför ens bry sig? För mig är det ett moraliskt dilemma.
Att Bergman inte bara är en förlegad konstregissör från ett svunnet svartvitt Sverige är uppenbart. Inte minst när en kollar på hur han ständigt återkommer genom filmhistorien. Främst kanske genom bilden av Döden – ni vet han som spelar schack med Maxarn. Parodierad och återanvänd till döds (förlåt) i allt från Monty Python till Lorry, »Last Action Hero« och tevereklamer. Vad en kanske inte visste är att »Det sjunde inseglet« faktiskt först refuserades och sedan fick typ på nåder spelas in med en liten budget på ungefär en månad. Det är Sveriges mest kända film det.

Vad karln gjort för film är nästan svårt att begripa. Det finns väl knappt någon filmskapare som ens vågar säga att hen inte är influerad av Bergman. Regissörer som Woody Allen och Wes Andersson ser typ Bergman som den allra största konstnären sedan filmen uppfanns.
Att det i princip bara är män som hyllar honom är ingen slump. Även om konstnären Bergman är värd att hylla är han som person något helt annat. Efter MeToo-vågen skulle han förmodligen inte ens få besöka en filminspelning. I den kommande dokumentären »Bergman: A year in a life« skärskådar regissören Jane Magnusson Bergmans relationer till kvinnorna i hans liv. Och det här är såklart känslig mark.
Bergman hade väldigt många kvinnor omkring sig och de flesta stod i stark beroendeställning till just honom. Bergman var en institution och att sätta sig upp mot det skulle såklart mer eller mindre omintetgjort karriären. Typiskt svinigt läge.
Jag har svårt att ta till mig konst av sviniga personer. Samtidigt. Det är svårt. Om vi skulle döma konstnären utifrån själva personen skulle vi förmodligen ha väldigt få gamla auteurer kvar. I alla fall manliga. Det kanske vore en bra grej. Men det skulle också göra oss fattigare. Rent kulturellt. Och visst är det ändå möjligt att skilja konstverket från konstnären. Jag tror till och med att det är nödvändigt.

Vare sig en håller med om det eller inte så firar Bergman 100 år i år. Och SF erbjuder en utmärkt träning i att skilja mellan person och verk genom att under året visa tio filmer av Bergman på bio. Och om vi nu lyckas undvika att tänka på demonregissörens demoniska sidor så kan jag faktiskt lova att det är värt det. Det är känsligt, skickligt, mänskligt.
Så länge vi inte accepterar svinigt beteende tycker jag vi kan acceptera det konstnärliga uttrycket.
Jonas Danielsson
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.