Cykeln som Mick Jagger ville ha

Nöjeskrönika i Umeå tidning vecka 12.


Det är i början av Filip och Fredriks film Tårtgeneralen. Huvudpersonen Hasse P, alkis och misslyckad entreprenör, ska roa en grupp barn med att cykla nerför en brant kulle. Givetvis ramlar han och slår sig så illa att han hamnar på sjukhus. Och givetvis gör han vurpan sittande på plastcykeln Itera, en av 1980-talets stora fiaskoprodukter.
Vi har en i släktstället i Harrsele. Möjligt att pappa av nyfikenhet köpte en, eller så var det hans kusin, jazzkatten Berra (vila i frid), som hade en faiblesse för kufiska prylar och bland annat samlade på sig flera tusen stenkakor.
Hur som helst händer det att jag tar ut cykeln på grusvägarna och den är svårbemästrad: tung, otymplig och obalanserad. På nätet går det att hitta en del roliga kommentarer om dess egenskaper: »Den bästa cykel jag har haft. Mjuk och fin, svänger man så svänger cykeln en stund senare vilket ger tid till eftertanke – skulle jag verkligen ditåt?«

Historien om Itera är historien om ett grandiost misslyckande. Idén till att skapa en cykel i plast lär ha kommit när två forskare på Volvo undersökte möjligheten att skapa en bil i plast. De kom då på att det även borde gå att utveckla andra fordon i materialet och så var fröet sått.
Tron på cykeln var inledningsvis enorm och statliga pengar sattes in för tillverkningen som hamnade i Vilhelmina. Professorer intygade hållfastheten, en av Sveriges kreddigaste reklambyråer på den tiden låg bakom marknadsföringen – bland annat helsidesannonser med rubriken Evighetsmaskinen – och i början av 1980-talet kunde USA:s dåvarande president Jimmy Carter ses provcykla en på Stockholms gator.

Det finns även en skröna om att Mick Jagger ska ha sett en under ett Sverigebesök och utbrustit: »That was the fuckin´ ugliest bike I´ve ever seen. Gotta have one!«
I början fanns tankar om att cykeln skulle vara mycket billigare än vanliga cyklar och säljas för runt 300 kronor (normalpriset för en cykel vid tiden var 1200 kronor). Men hypen tog överhanden och vid lanseringen var utgångspriset för »evighetsmaskinen« 1 500 kronor. Målet lär ha varit att tillverka 120 000 exemplar av plastvidundret under första året, 1982. Det blev bara 14 000 och tre år senare var Iteras saga all.
På senare år har det spekulerats i om cykeln skulle kunna bli ett hett samlarobjekt. Men även där är Itera – passande nog – en besvikelse och betingar i dag sällan ett högre pris än 500–2 000 kronor.

Att sälja vårt exemplar i stugan är därför inte aktuellt. Det lär bli några vingliga färder på cykeln även i sommar. Passande Rolling Stones-låt att vissla under färden? You Can´t Always Get What You Want.
Nils Fredriksson
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.