I dåtiden kan inget oförutsett hända

Nöjeskrönika i Umeå tidning vecka 11.


Stranger things, second hand, 8-bitarskonsoler, vinylskivor, collegetröjor med neontryck. När folk vill att vi ska köpa grejer är de ute efter våra känslor. Det kan gälla vad som helst som de vet att vi vill åt. Vara smalare, känna oss populära, ingå i en gemenskap eller helt enkelt skapa en identitet som känns KING. Samtidigt är vi i reklamåldern otroligt medvetna om just det. Jag menar hur lurad blir du av en photoshoppad lycka kring en iskallt klinkande läsk? Ungefär lika mycket som jag, antar jag, som känner saliven strömma till bara jag skriver det här.

För att inte vara uppenbara säljer varor inte sig själva som varor – utan som en känsla. Och den högst prioriterade känslan just nu tycks vara nostalgi. Den där varma koftan av en trygg och okomplicerad barndom när leksaker, prylar, kläder gjordes för att fungera. Saker skapades för att användas och gick de sönder var det också något fel på produkten. På den här tiden kunde folk ha samma teve i 25 år. Det är sant! Och den fungerade fortfarande när den såldes vidare.
Den här romantiserade känslan av att det var bättre förr är kanske inte sann – men känslan av den är sann, för den som känner den. Samtidigt är den ouppnåelig. Oavsett hur mycket vi strävar efter att förflytta saker eller upplevelser till nutiden är själva tiden låst till just tiden. Men känslan kan vi ta med oss och gör dåtiden till en trygg plats där inget oförutsett kan hända.

Och det är klart att vi vill ha prylar som ger känslor av enkelhet och trygghet (och snygg design). Det är klart vi vill dit när framtiden är som den alltid varit – osäker. Farlig. Nya amorteringskrav, växthuseffekten och multiresistenta bakterier. Här är nostalgin själva botemedlet. Och det är vad retroindustrin lyckas komma åt. Det är något vi känner igen och kan använda för att skapa en tidskapsel från då till nu. En okomplicerad och trygg tillvaro mitt i livspusslet.
Och jag vet inte riktigt. Det är väl kanske rentav bra… Dels är ju själva återbrukstanken i det hela perfekt i tiden med tanke på just miljön. Att det i slutändan ändå skapat en uppsjö av nya föremål är en annan sak. Nostalgin är ändå kanske mest positiv i en slags psykologisk bemärkelse.

Allt som ger oss en känsla av trygghet mitt i det tumultartade livet som på något sätt byggs på en rädsla för framtiden är väl en bra grej. I lagoma doser såklart.
Speciellt som det gör att jag kan bära Hulktröjor, lyssna på gamla skivor med Bad religion, spela Speedball på min Commodore 64 och samtidigt vara… modern.
Jonas Danielsson
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.