Netflixhistoriken är själens spegel

Livsstilskrönika i Umeå tidning vecka 25.


Det första varje seriös psykoterapeut rutinmässigt bör göra inför mötet med en ny klient är att be om inloggningsuppgifter till vederbörandes streamingtjänster. Netflixhistoriken ljuger nämligen inte. Visst, delas kontot med andra familjemedlemmar kan förstås en förvirrande och något felaktig bild av en gravt störd individ växa fram, men jag skulle argumentera att någon som är så vårdslös med streamingtjänsternas välkalibrerade algoritmer ändå borde låsas in på obestämd tid – oaktat övrig mental balans.

Att scrolla genom min Netflix -historik just nu är att ge sig ut på en osedvanligt sorglig digital/mental resa, det finns nämligen en röd tråd som är lika övertydlig som den är nedslående. I »Flaked« följer jag Chip (Will Arnett) – en förvuxen Venice Beach-slacker som driver en misslyckad stolbutik, tvångsmässigt ljuger på sina AA-möten och skamlöst snyltar på sitt ex och sina välmenande vänner. I »Californication« ser jag författaren Hank Moody (David Duchovny) supa, ligga och klanta sig fram i tillvaron framför ögonen på sin allt mer sorgsna ex-sambo och gränslöst uppgivna tonårsdotter, och i serien Love kämpar den skinntorre privatläraren Gus (Paul Rust) och den impulsdrivna radioproducenten Mickey (Gillian Jacobs) med att bygga upp en någotsånär vuxen relation i kölvattnet av en parad av katastrofartade och kraschade kärleksförhållanden. Lägg till detta HBO nordics »Better Things« (livstrött trebarnsmamma jonglerar föräldraliv och sviktande karriär) och »Crashing« (nördig ståuppare blir tokdumpad och hamnar i livskris), så har du en synnerligen potent cocktail av självömkan, åldersnoja och rop på hjälp.

Det krävs näppeligen någon formell psykologexamen eller djupgående analyser för att blottlägga vad som pågår här. Jag identifierar mig helt uppenbart med vilsna, självupptagna, förvirrade och »sunkigt charmiga« fuckups mitt i livet. Bara en skymt av denna patetiska playlist skulle få vilken halvkompetent terapeut som helst att febrigt bläddra i receptblocket för att ordinera tillräckligt med serotoninstimulerande psykofarmaka för att väcka en svårt komatös flodhäst till liv.

Det sorgliga faktum att jag i detta läge dessutom börjat följa TV3-dokusåpan »Ex on the Beach« är troligtvis så bottenlöst mörkt att inte ens den mest hugade psykoanalytiker skulle våga sig på några djupare reflektioner. När jag tänker efter så är väl vissa saker bäst att inte rota i.
Jonas Pekkari
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.