Oron vill aldrig riktigt släppa taget

Livsstilskrönika i Umeå tidning vecka 23.


"Den där får du inte ta med!". Jag rycker till, tittar upp och får syn på en yngling i övre tonåren i helsvarta kläder med ordet "Staff" i vita bokstäver över bröstet. Han har något jagat i blicken, och riktar ett långt, darrande finger mot min retroinspirerade hipster-kameraväska. "Är det fotoförbud?", frågar jag förvirrat och känner mig märkligt skyldig. "Nä, väskan, du får inte ha med väskan!", tjuter ynglingen och pekar med förnyad intensitet på den lilla läderbehållaren, samtidigt som en man i lite för långa cargoshorts och konsultryggsäck bryskt avvisas av ytterligare två nervösa matchvärdar. Efter en kort diskussion och konsultation med gruppledaren får jag trots allt ta med mig kameran, men hinner stoppas ytterligare två gånger innan jag når larmbågarna innanför entrén. Här är stämningen stissig, förvirrad, närmast hysterisk. "Händerna över huvudet", "ställ dig där!", "inga flaskor!". Larmet tjuter längs hela huvudentrén i Globen Arena, mycket för att eventpersonalen av någon anledning instruerar besökare att "hålla mobilen över huvudet" när de går igenom metalldetektorerna.

Det är den sista söndagen i maj, UFC-gala i Globen, och fem dagar sedan en självmordsbombare sprängt sig själv och 22 barn, tonåringar och vuxna i luften under en Ariana Grande-konsert i Manchester. Knappt två månader har passerat sedan en kapad öl-lastbil plöjt genom folkmassor på Drottninggatan i Stockholm och dödat fem, och det är en vecka kvar tills dess att tre män ska köra en hyrd skåpbil in i fotgängare på London Bridge, och knivhugga en mängd helgfirare i området runt Borough Market, med minst sju dödade och ett 50-tal skadade som resultat. Oron är med andra ord befogad.

Stämningen följer med mig in i arenan. När vi tar plats börjar jag omedelbart scanna av anläggningen efter nödutgångar, alternativa flyktvägar. Jag föreställer mig olika scenarion; en bomb mitt på läktaren, machetesvingande galningar i gångarna, skottlossning som i konsertlokalen i Paris 2015. Jag föreställer mig skriken, krutlukten, paniken. Känslan vill inte riktigt släppa taget om mig, hovrar över kvällen som en unken svettlukt.

Det irriterar mig gränslöst, för det är ju själva syftet med galenskapen: Att jag ska känna mig otrygg. "Mission accomplished, rövhattar", muttrar jag för mig själv och tar en klunk ur ett glas 40-kronorsvatten. Sedan lutar jag mig tillbaka och ser vuxna män banka skiten ur varandra i åtta timmar. Jag rör knappt kameran.
Jonas Pekkari
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.