Hästsport för pälsallergiker

Livsstilskrönika i Umeå tidning vecka 19.


Scenen är surrealistisk. En grupp flickor i 13–14-årsåldern skrider fram runt tävlingsarenan, raka i ryggen och med ett fast grepp om tyglarna. Någon sätter fart, flyger över hinder och stryker uppskattande hästens man efter en lyckad vändning. Lite längre bort sker en perfekt utförd »passage«, samlad kadenserad trav med höga, taktmässiga rörelser under tydligt vilande i steget (källa: Wikipedia). Det kunde varit vilken ridtävling som helst förutom att ekipagen utgörs av ryttare och... käpphäst? Euronews nyhetsinslag från käpphästtävlingen i Vantaa har i skrivande stund närmare 20 miljoner visningar och över 100 000 delningar på Facebook.

Jag är den förste att erkänna det: Jag skrattade – rakt ut. För den oinvigde ser det nämligen vansinnigt komiskt ut, inte minst i dressyrdelen där unga domare med pannan i djupa veck bedömer deltagarens förmåga att dressera – ja, sig själv, antar jag – till graciös skritt inom ett inhägnat område. »Det kunde varit en sketch från Grotesco eller Monty Python«, som en kollega så träffande beskrev det. Men precis som med så många andra subkulturer och specialintressen handlar denna instinktiva drift att håna och förlöjliga förstås om okunskap. Inte sällan är det ju just denna vi-mot-världen-attityd som binder samman utövare, bygger sammanhållning och skapar en känsla av tillhörighet. Och vem vill väl inte känna så?

I dokumentärfilmen »Hobby Horse Revolution« möter regissören Selma Vilhunen en rad unga finska käpphästentusiaster, och porträtterar en växande sport med seriösa utövare i spridda ålderssegment på allt fler platser runt om i världen. Filmen släpps i Sverige under våren, men det räcker att se den tre minuter långa trailer som ligger på Youtube för att förstå att bakom den något komiska käpphäst-fasaden sker något starkt och viktigt – här möts och stärks unga människor runt ett gemensamt mål.

Dessutom är detta trots allt långt ifrån den enda sport som utgörs av fysiska utmaningar med någon form av träbaserad cylinder mellan benen. Käpphästridningens japanske och lite mer skadedrabbade syssling Ki-otoshi – som går av stapeln vart sjätte år – går i korta drag ut på att en flera ton tung stock plöjer ned längs en mycket brant grässlänt. Deltagare ska klamra sig fast vid denna uppenbara dödsfälla så länge som möjligt, inte sällan med långvariga ortopedbesök (och enstaka omkomna) som resultat. I det sammanhanget får väl käpphästridning ses som en förhållandevis sund, utvecklande och vettig motionsform.
Jonas Pekkari
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.