Yran tar tillbaka tryckaren

Livsstilskrönika i Umeå tidning vecka 17.


Vi står som fastfrusna längs väggarna, prydligt uppradade Intersportkloner i Levis 501:or, Puma Suede, knivskarpa pottfrisyrer och två storlekar för stora Championtröjor. Fuktiga handflator torkas frenetiskt mot spinkiga lår, nervösa fniss, plötsliga pungsnärtar och chipsfingrar. Kvällen har egentligen bara varit en lång transportsträcka till just detta ögonblick, luften darrar av prepubertala hormoner och bristfällig luftcirkulation. Längs den motsatta väggen står de. Dom andra.

Det är så märkligt: För bara något år sedan var samma tjejer dina kompisar, någon du sov över hos, byggde kojor och cyklade BMX med. Nu är de förvandlade till mytiska väsen, amazoner – minst ett halvt huvud längre än dig – som föraktfullt fnyser åt dina barnsliga skämt och tafatta försök att interagera. De doftar Robyns Dejt-parfym, använder bh och äter frivilligt sallad till lunchen. Faktum är att skoldiscot är den enda miljön du känner dig någotsånär trygg i hur du ska bete dig kring dessa mellanstadiets madamer – här finns rutiner, traditioner, en praxis att följa. Och viktigast av allt: Här finns tryckartimmen.

Så händer det. I tre närmast euforiska minuter upplever du den typ av elektricitet som bara tycks alstras av att du långsamt gungar i takt till Roxettes »It must have been love« (eller motsvarande powerballad) med näsan diskret nedborrad i håret på Karro L från 5A. Riktigt djärva deltagare sticker försiktigt ner händerna i danspartnerns bakfickor, ett drag som genererar imponerade ögonkast och uppskattande nickningar från bägge läger. Men bara att få uppleva den där närheten, det var värt varje minut av förvirring, förnedring och annalkande tonårsångest som vardagslivet som mellanstadieelev i en mellanstor kuststad kunde innebära.

Tryckaren som fenomen försvann någon gång i mitten eller slutet av 1990-talet, tillsammans med pottfrisyren och telefonkortet, men till årets Brännbollsyra har arrangörsgruppen tagit sitt samhälleliga ansvar och bjudit in mig för att återuppliva den för en ny generation. Tryckaren alltså, inte pottfrisyren. På fredagskvällen klockan 23.30 tar jag över spakarna vid Yrans Hang Out Stage, och levererar klassiker som »Lady In Red«, »Love Hurts« och »Bed of Roses«, allt i kärlekens tjänst. Välkomna.
Jonas Pekkari
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.