Vardagsmisär och halvsmälta satsumas

Livsstilskrönika i Umeå tidning vecka 11.


Jag känner på mig det innan det händer. Det vilar något uråldrigt över det, en instinkt framavlad och förädlad genom generationer. Det får mig att stanna upp mitt i rörelsen, en halvdiskad teflonpanna i vänsterhanden, knogar vitnande av det hårda greppet runt diskborsten i min högra hand. En hysteriskt fnittrande Masha och Björnen från teven i vardagsrummet lyckas nästintill att maskera ljudet av det som är på väg att ske, men jag filtrerar bort det, vädrar i luften som en alert dovhjort, ögonblicket innan rovdjuret anfaller. *FARA!*

I mänsklighetens begynnelse var vi jägare och samlare, nomader som rörde sig över stora ytor, följde bytesdjurens rörelser runt betesmarker, ständigt på vår vakt för att inte själva falla offer för något större, starkare, hungrigare. Vår anpassnings- och samarbetsförmåga, blodtörst och list placerade oss på toppen av näringskedjan, men den där vaksamheten, den lever ändå vidare i vårt DNA.
Plötsligt springer jag. I två snabba språng har jag rundat dörrposten. Bara, fjäderlätta, fötter mot linoleummattan. Tankarna hinner inte med, jag är endast ryggradsreflexer, varenda muskel i kroppen i perfekt balans, två miljoner år mänsklig evolution dras till sin absoluta spets. Tre steg till och fot möter parkett, brosk, muskler och leder pressas till sitt yttersta för att klara den 90 graders kurva som följer, men jag vet redan att det är för sent.

Hon sitter pressad mot soffans ryggstöd, ryggen krökt i en båge, ögonen uppspärrade. I mitt förhöjda tillstånd hinner jag nästan räkna de osmälta falukorvsbitarna som slungas mot soffans mineralblå textil likt murkna löv fångade i en vild vårflod, och för en sekund tycks jag fastfrusen, en hjälplös åskådare inför den förödelse som tornar upp sig. När den andra vågen kommer lutar hon sin lilla femåriga kropp över soffkanten, låter söndagens filfrukost och vad som ser ut att vara någon form av citrusfrukt (mandarin? satsumas? clementin?) fångas upp av den relativt nyinköpta vardagsrumsmattan.
»Felåt«, flämtar hon och ser olycklig ut. »Ingen fara gumman«, mumlar jag och stålsätter mig mentalt för den vecka av osande misär vi har framför oss. »Ingen fara«, ekar jag, mest för min egen skull den här gången. Vinterkräksjukan är här.
Jonas Pekkari
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.