Vad är min grej, egentligen?

Livsstilskrönika i Umeå tidning vecka 9.

Jag har ingen grej. Detta är ingen ny självinsikt, det har plågat mig i flera år men jag har ännu så länge inte lyckats göra något åt det. Det är som om inget intresserar mig mer än att jag kan förmå mig själv att skrapa lite på ytan med tåspetsen.
»Folk som inte har en »grej« har en tendens att vara relativt ointressanta människor. Det spelar ärligt talat ingen större roll vad grejen är – traditionell virkning, fågelskådning, rituell satansdyrkan eller råsaftcentrifuger – bara du har en grej så visar du åtminstone någon form av karaktär. Ju nördigare desto bättre«, häver en god vän ur sig över en kopp oljigt bryggkaffe på en av stadens nöjesetablissemang. Aningen svepande och elakt kan tyckas, men det träffar en nerv, kanske ligger det något i det han säger. Visst, det finns ju de som av ren tids- och resursbrist inte kan unna sig lyxen att fördjupa sig i processen bakom den perfekta IPA:n, eller ägna semesterveckorna åt att finkamma Europas illa upplysta vinylbutiker i jakt på förstautgåvor av obskyra punkbands maxisingel, men inte heller här har jag en ursäkt. Jag har ju bevisligen tid och utrymme att plöja hundratals tv-serier och podcasts av varierad kvalitet som släpps via Netflix, HBO och en uppsjö andra streamingtjänster.
»Jamen det är väl en »grej« då?«, tänker du nu, men då tar du fel – min slentrianmässiga konsumtion kvalificerar sig tyvärr inte. Jag gör ju inget av den, når inga djupare insikter, tillägnar mig ingen vidare kunskap. Där populärkulturella storkonsumenter som Fredrik Strage, Johanna Koljonen eller Sigge Eklund hittar samband, utför samtidsanalys och stundtals lyfter förbluffande träffande iakttagelser i den flod av poddar, filmer, artiklar, böcker och tv-serier som forsar fram genom alla tillgängliga mediekanaler, är jag istället en passiv mottagare. Jag sondmatas av intryck, men upplevelsen är så gott som upplöst i intet i samma ögonblick som eftertexterna rullar ut ur bild.

Kanske är det bara att göra det bästa av det, att envist hävda att just denna oförmåga till fördjupning ändå är min grej. »Jag är jävligt inne på yta just nu, vill veta sjukt lite om nästan ingenting«, kan jag säga, och så lämnar jag det bara där. Någon vidare analys behövs ju i så fall inte.
Jonas Pekkari
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.