Bonusfamiljen – en mänsklig Rubiks kub

Livsstilskrönika i Umeå tidning vecka 7.

Så har det alltså dykt upp ännu en tv-serie som effektivt sätter fingret på samtiden och träffar mig mitt i bröstet med en tajming som angränsar till kuslig. Nej, jag pratar inte om det ockulta 1800-tals ultravåldseposet Taboo med Tom Hardy (HBO Nordic) – så intressant är helt enkelt inte min tillvaro. Jag pratar i stället om Clara och Felix Herngrens nya humorserie Bonusfamiljen på SVT. Här skildras den inte helt friktionsfria processen när en familj blir till två, och två ska bli en. Bitterhet, havererad parterapi, rivalitet och välkalkylerad guilt-tripping i en enda stor känslosmet, allt levererat av den kanske bästa konstellation svenska komediskådisar jag skådat sedan, tja, Solsidan.
Jag är ju själv en produkt av bonusfamiljen. Det är låtsasyrror, plastfarsa, styvfarfar, halvsyskon, liksommorfar, nästankusiner och deltidshundar så att det står härliga till. Och även om Bonusfamiljen pressar in mer ångest och undertryckt raseri i ett avsnitt än jag upplevde under ett genomsnittligt uppväxtår, så slår igenkänningsmätaren genom taket.

Nu är jag nämligen själv separerad, och ger mig in på att navigera varannan-vecka-labyrinten. Det visar sig mycket riktigt att utmaningen i att bygga upp en ny relation som 36-årig småbarnsförälder är något helt annat än dejtinglivet som 27-årig deltidsbartender. Ponera exempelvis att du och din nya flickvän vill tajma ihop era barnfria helger. Det skulle i så fall innebära att något av era ex måste vara villiga att byta schema. För att DET ska vara möjligt måste detta godkännas av exet OCH dess eventuella nya partner, som naturligtvis i så fall måste samordna det med SITT ex, som i sin tur måste dubbelkolla det hela med sin chef eftersom din flickväns exkilles nya tjejs ex kanske lever tillsammans med någon som jobbar helg på sina barnfria weekends. Och så vidare. Du hör ju själv, en mänsklig Rubiks kub tar form.
Det bör sägas att saker och ting i mitt fall för närvarande går förhållandevis smidigt, men kraften – nej, urkraften – i det potentiella vardagsstrulet som hovrar över oss i detta nu är inget mindre än storslagen. Episk. Biblisk. Men kanske är det just det som är styrkan med serier som Bonusfamiljen – en chans att skratta åt kaoset såväl som en välbehövlig påminnelse om att min tillvaro faktiskt inte är så krånglig ändå. Just nu.
Jonas Pekkari
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.