En modern medelålderkris

Livsstilskrönika i Umeå tidning vecka 5.

Det händer något med oss när vi rundar 35-årsåldern. Utan några vidare vetenskapliga belägg (låt oss för sakens skull kalla detta »alternativa fakta«) törs jag hävda att en slags regression slår till, en nostalgisk återgång till tonårsjaget. Skeendet är väl vad som tidigare populärt brukade kallas medelålderskris, men termen blir en smula missvisande i dagens kontext. En 35-åring på 1970-talet var nämligen ett helt annat väsen än 2010-talets 35-åringar. 40-talisterna hade ju vid 35 års ålder normalt sett redan vuxna barn, var halvvägs till en guldklocka som tack för lång och trogen tjänst på löneadministrationen vid ortens största tillverkningsindustri och närmade sig hastigt sin första hjärtinfarkt på grund av överkonsumtion av John Silver utan filter, brist på motion och en aldrig sinande kärlek till bacon.

Dagens 35-åringar känner sig fortfarande inte riktigt redo att skaffa barn, har en PT (personlig tränare) och delar sin väl tilltagna fritid mellan Instagram, hippa cocktailbarer och att skriva pratmanus till sin nystartade normkritiska fuskvego-podcast. Vi är hälsomedvetna, självupptagna och kommer att bli betydligt äldre än 40-talisterna. Och vi vet om det. Som produkter av det genomtrygga folkhemssverige är vårt största problem självförverkligande, att vara »kreativ«, och när detta ännu inte inträffat slår nostalgitrollet klorna i oss, en önskan att återgå till en tid då allt fortfarande var möjligt. Här är fascinationen inför den söndertjatade (men superduperbra) serien SKAM ett praktexempel – landets 35-åringar slår knut på sig själva i sin entusiasm att beskriva programmets förträfflighet, trots att målgruppen bevisligen är övre tonåren. Och det stannar förstås inte där. Själv har jag under senaste året skaffat en närmast löjeväckande opraktisk (men super-duperfrän) bil, plöjt varje 1990-talsfilm som kan hittas på Netflix, köpt mer än sju par sneakers och startat en pingisklubb. Det är som om jag återskapar den bild av vuxenlivet som en folkölsvinglig 14-årig Jonas fantiserat ihop med kompisarna på Mariehems ungdomsgård vårvintern 1995. Men det kunde förstås varit värre. Att jag klär mig som en 18-årig e-sportentusiast drabbar ju ingen annan än mig själv, och min dotter är fortfarande för liten för att ha vett att skämmas över mig. Det blir nog ordning på mig också till slut ska ni se.
Jonas Pekkari
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.