Lunchyoga och dyra gympaskor

Livsstilskrönika i Umeå tidning vecka 47.

Jag är en sån dära reklamare. Mina dagar tillbringas i det välkalibrerade ljuset från MacBook–skärmen i ett minimalistiskt inrett kontor med Stockholmsvita väggar, oproportionerligt mycket frostat glas och designmöbler utformade som uppochnervända vägkoner som jag fortfarande inte är helt säker på om man får sitta i. Här har vi dyra gympaskor, går regelbundet på lunchyoga och slänger oss med viktiga uttryck som ”retargeting” och ”affiliatenätverk”, eller argumenterar för vikten av en lyckad ”conversion rate” med stort eftertryck och allvarlig uppsyn. En ganska sorglös tillvaro, kan tyckas. Men det vi gör får konsekvenser. I bästa fall hjälper vi någon lyfta sin verksamhet, skapar bättre förutsättningar för företag och organisationer att nå ut, och i vissa fall rör det sig till och med om samhällsviktiga kampanjer för att stävja mäns våld mot kvinnor, minska antalet personskador i trafiken eller hjälpa utsatta barn att hitta familjehem. Då mår man gott i sina dyra gympaskor.

I värsta fall kan vi ställa till det rejält. Jag har lyckligtvis ännu inte behövt genomleva den där förlamande skräcken av att vakna på morgonen, öppna twitter-appen och mötas av 4 000 djupt indignerade hat-tweets från frispråkiga mediepersonligheter som ondgör sig över IDIOTIN i att man valt person X som ansiktet utåt för varumärke Y i kampanjen Z. Inom kort kommer så oundvikligen hatvåg nummer två där den andra sidans mediepersonligheter exploderar över den URUSLA krishanteringen då varumärke Y har mage att ta avstånd från person X och skamset ber om ursäkt för kampanjen Z. Och så fortsätter det. Det som på papperet verkade som en relativt harmlös men lite kul och ”edgy” idé med potential att slå sig fram i mediebruset har plötsligt fått varumärke Z att framstå som att de avskyr demokrati, hyllar kommunister/fascister/terrorister och enligt envisa rykten från alternativmedia ägnar sig åt rituella avrättningar av försvarslösa hundvalpar. Och allt är ditt fel.

Jag klagar inte. Det är ett väldigt, väldigt roligt jobb. Men varje gång en medial kampanj-bomb briserar sitter vi reklamare där med grumlig blick, klickar refresh-knappen på branschsajten och upprepar mantrat: ”Det händer aldrig mig – det händer aldrig mig – det händer aldrig mig”. Då är det tur att det finns lunch-yoga.
Jonas Pekkari
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.