Kvinnan som sa upp sig från julfirandet

Inledare i Umeå tidning vecka 49.


"Tomten får pussar och kramar. Och får äran för julfesten".
Så står det i ett handskrivet brev som kom till redaktionen. Avsändaren vill vara anonym, men skriver att hon är mamma, mormor och farmor och att hon inte vill vara med i julfirandet längre.
I en lista med tretton välformulerade punkter förklarar hon varför. Hon listar saker som hon inte längre vill göra – till exempel julstäda, pynta, stryka luciaklänningar, koka skinka, grava lax och duka fint. Sammanfattningsvis kan man väl säga att hon, likt många andra kvinnor, under flera år har fått jobba skiten ur sig kring jul för att andra ska trivas. Hon har möjliggjort julen – men i punkt 11 konstaterar hon att det är tomten som fått äran för julfesten. Att det är tomten som kommer med det som är avgörande för julen – julklapparna. Nu är hon less och jag förstår henne.

Även om jag är vuxen är jag på sätt och vis fortfarande ett barn kring jul. Jag och min familj åker runt och firar jul hos två kvinnor födda på 1940-talet och de förväntas ha fixat nästan allting. Ja, jag har fixat en hel del också i vårt hem, men jag "fuskar" och tar kreativa genvägar för att möjliggöra jul. Förra veckan handlade jag hembakta kakor av en dam som sålde. Det var ganska dyra kakor, ty hon tog betalt för sitt arbete och kunnande. Vi köper inte heller många julklappar och inhandlingen kommer att ske på ett sätt så att en slipper trängas i affärer. Jag har bjudit in mina grannar på julfest och den festen är ett slags knytkalas där alla får beställa sin egen pizza. Det blir jättetrevligt.
Och varje år applåderar jag min svärmor som börjat köpa all julmat färdig och numera bara kokar potatis.

Själva anledningen till att brevskrivaren valt att kontakta oss här på tidningen är att hon vill komma med ett inlägg ifall någon av oss hade »tänkt skriva och tycka synd om dem som valt att inte fira jul«. För hon har ju medvetet valt bort julfirande och "känner stor befrielse och frid med valet".
Jag vet inte om vi någonsin haft just den vinkeln på en artikel kring jul. Däremot har vi lyft upp problematiken med ensamhet i juletid. När det gäller ensamhet så finns det ju minst två typer – frivillig och ofrivillig. Frivillig ensamhet kan vara ljuvlig. Ofrivillig ett helvete.
Brevet andas också en önskan om att julen ska handla om någonting annat än kommers och krav. Jag tror att brevskrivaren skulle hålla med mig om att det är viktigt att ta hand om varandra för att undvika ofrivillig ensamhet, men att gemenskapen kring jul bör ske på ett sådant sätt att ingen känner sig utnyttjad.
Slutligen vill jag bara säga: Tack för brevet, kära du. Alla vi här på redaktionen tyckte om det. Vi tycker inte synd om dig för ditt val. Vi förstår.
Sara Lundvall
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.