Vad är socialt accepterat när en hälsar på de döda?

Inledare i Umeå tidning vecka 45.


Likt nästan hälften av Sveriges befolkning besökte jag kyrkogårdar i helgen för att tända ljus för dem som inte längre finns med oss här i livet. Jag slås alltid av hur oerhört vackert det är att kliva in på kyrkogårdar under allhelgona när oceaner av gravljus bryter det annars så kompakta novembermörkret, men lika fullt slår sorgen till av tanken på att de här ljusen tänds för människor vi aldrig får träffa igen. Och mitt i denna känslokaskad kan jag drabbas av en osäkerhet över hur en egentligen ska bete sig på en kyrkogård, särskilt när det är många andra levande i omlopp där.

Är det socialt accepterat att försöka tala till de döda? För några år sedan, när jag fortfarande var golvad efter att ha förlorat en väldigt kär person, brukade jag prata osammanhängande till honom framför hans gravsten. Då var jag för ledsen för att bry mig om någon skulle höra mig, nu när den smärtsammaste sorgen släppt känner jag mig lite för självmedveten.
Är det snarare kutym att bara ställa ner sitt ljus, nicka mot gravplatsen och sedan gå därifrån? I dessa tider när många alltid är på väg till nästa plats känns det som ett sannolikt tillvägagångssätt, om än lite känslokallt.
Vad det än kan tänkas stå i vett och etikett-kapitlet för kyrkogårdsbesök är jag nog ingen föregångsgestalt efter den här helgen. I sökandet efter min gammelfarmors gravsten i den gamla, obelysta delen av kyrkogården satte jag mig på huk för att kunna läsa vad som stod på en gravsten. När jag väl skulle resa mig upp drabbades jag av en låsning i tantknäet. Plötsligt låg jag där på kyrkogården och ylade av smärta samtidigt som jag inte kunde sluta skratta åt det absurda i att jag inte kunde resa mig upp från någon annans gravplats. Situationen blev inte bättre av att min annars så omtänksamma mamma var mer intresserad av att hitta åt sin farmors gravplats, än att hjälpa sin tillfälligt enbenta dotter upp från marken.

Jag har förstås ingen aning om vad som händer efter döden, men om de avlidna på något sätt vakar över oss hoppas jag att de har överseende med etikettbrott på kyrkogårdar.
Anna Bergman
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.