Ensam kvar i veg-gänget

Inledare i Umeå tidning vecka 37.


Förrätten är redan framdukad, men det är först när vi sätter oss ned som jag upptäcker det märkliga – det är bara min mat som inte är inlindad i ett litet köttstycke. Egentligen är jag mer än van vid att det brukar se ut så vid middagsbjudningar, men nu är det ju mina vänner från ungdomsåren som återförenats vid matbordet. Mitt gamla veg-gäng. Det är lite svårt att ta in att jag nu är ensam kvar som inte äter kött.
Även om jag blir förvånad, så är det enkelt att förstå varför mina kompisar börjat äta kött igen, vi behöver inte ens diskutera det. För trots att man oftast möts av alternativ på restauranger och av förstående människor som fixar »specialmat«, så har det konstanta sociala trycket inte varit enkelt att hantera – särskilt inte efter att man fått barn.
Det går inte ens att räkna alla suckar, ögonrullningar och ifrågasättande kommentarer jag mötts av under åren och det är arbetsamt att tvingas försvara någonting som känns så naturligt för en själv.
Varför? Det är det folk vill veta och det är länge sedan jag slutade orka svara på det.
De senaste åren har dock varit intressanta eftersom jag upplever att varför-frågan numera i betydligt högre utsträckning riktas till köttätare. Besynnerligt ursäktande över köttintag och opåkallade berättelser om köttfria dagar i familjen har dykt upp från de mest oväntade håll i bekantskapskretsen. Fler har på allvar börjat reflektera över sin köttkonsumtion.
Av den enkla anledningen att jag själv så gärna vill bli respekterad för mina val, så är jag noga med att respektera andras. Ingen ska känna att de behöver förklara sig för mig, så jag brukar säga samma sak som studiekamraten som fick över mig på veg-sidan i slutet av 1990-talet sa – »man gör vad man kan«.

I det här numret av Umeå tidning kan ni läsa om vilka utmaningar skolan möter när det gäller att anpassa maten efter olika önskemål och behov. Där finns grupperna veganer och vegetarianer, men också elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
Barn blir ofta spontana vegetarianer när de förstår hur saker och ting förhåller sig och det här är någonting som jag tycker att man som vuxen inte bör motarbeta. Uppmuntra dem i stället att utforska ett sätt att leva som känns rätt för dem – och som bidrar till ett mer hållbart samhälle.
Sara Lundvall
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.