Jag vill berätta om hur mycket jag kan prestera

Inledare i Umeå tidning vecka 25.


»Självklart kan du ringa en kompis, vad kul!«, »Då har du träning klockan 17.45 i dag, det är smart om du lägger fram grejerna nu så blir det enklare att komma iväg.«, »Jag är gärna med tjejerna, bara jag får veta var de har matcherna så är det lugnt.«, »I morgon ska jag till Hudiksvall och Delsbo.«.
Sommaren har inletts och vi har jättemycket att rodda med i vår familj. Arbetsbelastningen eskalerar kännbart, trädgården skriker efter skötseln som sällan ges, träningar, matcher och cuper avlöser varandra och snälla systrar och föräldrar ställer upp som barnvakt.

En intressant iakttagelse jag gör är min känsla av duktighet. Oj vad vi lyckas pressa in mycket i tiden som vi räknar i minuter, timmar och dagar. Jag hör hur jag breder ut vårt hektiska liv inför kollegor, familj och vänner – och till min fasa känner jag hur det bottnar i en självbelåtenhet: Titta vad jag hinner med, vad jag kan! Som om jag ville föda en duktighet, som baseras på prestation. Jag lyfter även upp det som inte hinns med: Borde klippa gräset, nu har vi klippt partiellt, skrattar jag och förväntar mig att få höra att »ni som har så mycket, självklart hinns inte det med«.
Jag förstår om många nu skakar på huvudet och tycker jag är rätt enfaldig. Grejen är den att det är himla kul att hinna med massor. Det finns en oerhörd glädje i att jobba mycket och hårt. Men det finns nog flera fina skäl att förstå drivkraften bakom viljan att prestera. Gör man det tänker jag att det går att hantera perioder jag kallar intensiva.
Det jag mest funderar över är hur jag eventuellt överför beteendet och inställningen till barnen.

Nåväl, snart är det semester och då brukar tempot dras ned under lättjagränsen – det är åtminstone ambitionen och något jag berättar om för så många jag kan ...
Elisabeth Glaas
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.