Det är ett under att jag ens sitter upp

Inledare i Umeå tidning vecka 20.


»Vem kan det vara?« Varje gång det händer reagerar jag på samma sätt. Jag har ju ändå varit hyfsat försiktig så frågan blir alltid: Vem och när?
Hur kan det ens fått ske, och vem har varit så pass oansvarig att det blivit så här? Jag försöker backtracka i mitt huvud för att hitta den som är ansvarig för mitt mående. »Den där jag träffade förra veckan, den personen både hostade och snörvlade.« »Syrrans barn har ju också varit krassliga och jag har ju hållit samma tv-spelsdosa.« »Eller så är det den där som nös rakt i sin egen hand innan vi hälsade. Helt säkert är det så!«

Jag är väl knappast ensam om att försöka hitta den som är ansvarig för att man helt plötsligt blivit sjuk? Nu har jag haft ett huvud fullt med snor, ingen röst och en hel del hosta i flera dagar och jag är besatt av tanken på att luska ut vems fel det är att jag är sjuk just nu. Som om jag skulle kunna hämnas på något sätt.
Förutom att jag vill veta vems fel det är så blir jag också helt sjukt föraktfull mot dem som är friska i min närhet. Som min sambo som kunde dra ut på en timmes löptur igår. Kul för henne att hon inte är förkyld och kan göra sådant men i mitt huvud snurrade bara tanken: »Hon gör det bara för att jävlas. För att visa att hon kan.«

För det är ju sällan så synd om någon som mig själv när jag är sjuk. Och går det inte över på två–tre dagar så Google-diagnostiserar jag gärna mig själv för att: »Så här sjuk, det har ju fan ingen någonsin varit.« Så sitter jag här, i detta nu, och skriver de här raderna med rinnande näsa, rakblad i halsen, ont i huvudet och ont i nacken. Och ska jag gå efter vad Google kom fram till för sjukdom så är det ett under att jag ens sitter upp.
Attjo!
Johan Engman
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.