En oväntad tummen upp

Inledare i Umeå tidning vecka 19.


Jag var inte gammal när jag upptäckte att Ultras busschaufförer hälsar på varandra. När bussarna som kör samma linje möts, vanligtvis ungefär på samma ställe, räcker chaufförerna upp en mycket synlig hand till hälsning. Det fungerar nästan som en rytmisk procedur, en ständigt pågående puls i stan. Jag håller alltid utkik efter just det här lilla ögonblicket, pressar ibland till och med kinden mot rutan för att kunna följa händelseförloppet ordentligt och när det går att konstatera att hälsningsfrasen förlöpt som förväntat sköljer en pytteliten lättnad över mig.
Allt är som vanligt.
Det här att chaufförerna hälsar på varandra genom vindrutan har utvecklats till en snutte jag nu bär omkring på i en hemstad med smärtsam växtvärk och ständiga förändringar.

Nu är det ganska naturligt att chaufförerna hälsar på varandra, de är ju kollegor på samma arbetsplats. Mer märkvärdigt är det när hälsningar sker mellan människor som inte alls har någon form relation, men hälsar för att det finns en synbar gemensam nämnare. Detta händer hela tiden. En vän till mig med jättestort skägg berättade att en annan man med jättestort skägg hälsat på honom på stan. MC-förare hälsar på andra MC-förare och folk med dyra bilar av ett visst märke hälsar på andra med en bil av samma typ.
Så en dag händer något liknande även mig. Det är nämligen så att jag börjat löpträna och var därför ute, iklädd sedvanlig löparutstyrsel, och sprang en vanlig vardagskväll. På gång- och cykelbanan håller jag mig till vänster och ser en annan löpare komma emot mig. Precis när vi passerar varandra sker det oväntade. Han tittar mig rakt i ögonen, ler och gör tummen upp. Tummen upp?
Jag blir så överraskad att jag halkar till i vårgruset och bara stirrar tillbaka som svar. Upptagen av tankar på betydelsen av detta springer jag längre än jag vanligt. Gör löpare tummen upp åt varandra? Kan det vara så? Betyder detta att det faktiskt finns en löparsekt som jag nu är en del av eller tyckte han att det såg ut att gå så vansinnigt trögt att jag behövde uppmuntran?

Jag förhör givetvis alla i min omgivning om detta och det visar sig att en och annan fått en tummen upp här och var. En kollega som cyklar mycket berättar att cyklister kör en liten lätt vink vid styret åt varandra. Kollegan tror att detta som tycks pågå mellan motionärer kan bero på endorfinkicken, och jag älskar den förklaringen – att vissa helt enkelt är så vansinnigt uppåt av ansträngningen att det liksom blir lätt att fyra av en vink eller en tummen upp till någon som är ute i samma ärende.
Så nu väntar jag med spänning på min nästa löpar-tummen-upp, även om det var lite läskigt.
Sara Lundvall
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.