Mina systrar räddade mig från duktighetsivern

Inledare i Umeå tidning vecka 13.


Sommaren 2006 var tokvarm. Jag var stor som ett hus och tillbringade mesta tiden i skuggan utomhus sovandes med en ljudbok malandes i öronen. Jag var höggravid med första barnet.
Trots en enorm mage och viss foglossning mådde jag utmärkt. Mina tankar inför förlossningen påminde mycket om de jag hade när jag åkte tuk-tuk i Thailand första gången, eller när min bror och hans fru svischade nerför svart pist och lämnade mig utan annat alternativ än att följa efter.
Jag letade inte efter information om vad som kunde hända. Tänker att det var en slags försvarsmekanism (strutsteknik kan man också kalla beteendet). Självklart gick jag och den blivande fadern på utbildningen som mödravården erbjöd. Minns bara ett tillfälle och det var när barnmorskan nämnde avslag och sa »och det vet ni ju alla vad det är«, varpå de flesta skrattade. Jag hade inte en susning om vad avslag var, men kan lova att jag inte skulle ha skrattat om jag hade vetat. Googla så förstår du.
Mina äldre systrar informerade mig krasst om vissa konsekvenser av en graviditet och en förlossning. Som jag är tacksam över att ha några att prata med om allt bisarrt som händer med ens kropp och sinne.

Det fanns en märklig duktighetsiver kopplat till barnafödande. Om du kunde träna ända in i slutet, alltid äta rätt (nåde den som åt något opastöriserat, blev fet, du behöver inte gå upp mer än si och så mycket, eller glömde folsyran) och inreda barnrummet giftfritt, pedagogiskt och überdesignat – då var du duktig. Själva förlossningen kom heller inte undan: »Jag valde bara lustgas«, kunde den duktiga säga.
Jag ville också vara duktig men räddades av mina systrars verklighetsanknutna inställning till allt som hör barnafödande till.
Det är som sagt snart elva år sedan jag födde första barnet. Duktighetsivern kanske finns kvar, men till min stora glädje stöter jag på kvinnor som är yngre än mig som är så kloka. De har fattat att man inte ska skämmas utan att det är självklart att prata om det som händer. På så vis hjälper man både sig själv och andra. I veckans nummer kan du läsa om Nadine Johansson, hon är en av dessa kloka.
Elisabeth Glaas
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.