Vabruari härdar och frigör

Inledare i Umeå tidning vecka 7.

Det var en vanlig tisdag, men jag hade satt på mig min finaste klänning och prioriterat in lite extra sminkning i morgonjäktandet. Dagen var som alltid minutiöst planerad och uppstyrd av en blivande svensk mästare i logistik – mig själv.
Så upptäcker jag att yngsta barnet lagt sig ned i soffan när det är som mest bråttom att ta sig ut genom dörren. Det är som om hjärnan anar, men att alla skyddsmekanismer mot vabbtankar slår igång. Hon är inte sjuk, det här kan vara fejk för att få stanna hemma. Vabruari är inte verklighet. Jag synar flickan och messar chefen med högerhanden om att jag nog blir lite sen, eftersom den här situationen måste redas ut. Kanske är hon bara trött, tänker jag, samtidigt som jag hör en varningsrap och en hundradels sekund efter fångar en spya med vänsterhanden.
Detta äcklar mig inte det minsta utan i stället förundras jag över hur jag lyckades kupa min smala hand så pass mycket att det blev en perfekt liten skål för kräkset. Mammor kan fasen allt. Vi rör oss sakta bort mot toaletten, jag försiktigt med handen som håller spyan och hon i chock. När jag daskar ned den beigea sörjan i toan känner jag en enorm triumf, det liksom spritter i mig av glädje över att ha tagit den där kräkslyran och räddat både soffan och rumsmattan. Det är tydligt att jag genom åren instinktivt lärt mig minimera effekterna av vinterkräksjukan.

Sedan kommer insikten om att sambon hunnit åka till jobbet och det är jag som måste vabba. Det blir inte ens en förhandling den här gången. All tankekraft, planering och logistiskt arbete förgäves – som så många gånger förr. Arbetskamrater som får sopa upp, frisör Carro som nu får ett hål i sin arbetsdag då jag inte kommer på lunchen och väninnans 40-årsfirande efter jobbet som blir missat. Jag hytter med näven i luften likt Basil Fawlty, av med finklänningen och på med mjukisbyxorna.
Sedan klär jag vant in vardagsrummet med handdukar, tar fram spyhink, sätter på Bolibompa och börjar ringa runt och avboka möten och boka om.
Förmodligen blir man en bättre människa av det här eviga vabbandet. Att gång på gång tvingas släppa taget om sådant som man tror är jätteviktigt för att i stället bli nerspydd och inkletad med snor är lärorikt och stärkande för själen. Att hela tiden åka på tvärstopp så fort man fått upp ekorrhjulsfarten är ett bra sätt att öva snabb acceptans och ödmjukhet. Flexibel är mitt förnamn numera.
Vabruari smittar och förstör, men härdar och frigör.
För det är ju så, att när någon kräks på en kan man lika gärna ta ett djupt andetag och ge upp en stund.
Sara Lundvall
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.