Längst fram på konserten kan alla känslor infinna sig

Inledare i Umeå tidning vecka 15.


Säg en känsla och jag har med största sannolikhet upplevt den framför en konsertscen. Oftast har det varit glädje och eufori, förstås. Även en hög dos vemod när artister lyckats leta sig rakt in i hjärtat och beröra på ett djupare plan med sin musik. Mer oväntade känslor har också infunnit sig i samband med livespelningar. Låt mig ge några exempel:

  • Sundsvall, 2004: När jag och mina kompisar passerar stora scenen på Sundsvalls gatufest 40 minuter innan Teddybears Sthlm:s spelning och ser det är helt tomt framför den intar vi skyndsamt plats framför kravallstaketet. När bandet väl kliver på scenen är vi allt annat än ensamma nedanför scenen. Våra taniga tonårskroppar är inte riktigt vana vid det tryck ett, i dubbel bemärkelse, packat publikhav kan generera och paniken börjar göra sig påmind. En i gänget, som hakat upp sig i något slags falsettskrik, langar vi över kravallstaketet till vakterna medan vi andra får hjälp av en snäll kille att åla oss bakåt genom publikkroppen. Resten av konserten tillbringar vi längst bak, i trygghet.
    Känsla: Dödsångest 
  • Göteborg, 2009: Efter två stekheta dagar på Metal town är det äntligen dags för artisten jag sett fram emot allra mest på festivalen: Marilyn Manson. Vi har tidigt intagit platser längst fram, nu har vi ju vuxit på oss och kan stå pall lite publiktryck. Strax innan konserten ska börja är dock sällskapets minsting försvunnen och en viss oro hinner göra sig påmind innan jag hör henne, skällandes som en ettrig terrier på bredaste inlandsmål på personer som försöker tränga sig framför henne. Jag ser hur folk runtomkring skrattar åt scenen och jag börjar göra detsamma.
    Dagen efter skriver Aftonbladets Mattias Kling att Marilyn Manson var »det sämsta jag sett«, men jag tycker allt med konserten var toppen. 
    Känsla: Extremt road
  • Umeå, 2017: Lilla Namo spelar på Äpplet under Umeå open och undertecknad rappar med i »Haffa guzz« på ett totalt ocoolt, men likväl initierat sätt framför scenen. Plötsligt ställer Lilla Namo sig framför mig och håller fram micken – nu har jag chansen att öka på min street cred!
    Tyvärr drabbas jag av ett brutalt hjärnsläpp och i stället för raptext utstöter jag ett obegripligt bröl i mikrofonen. Namo drar snabbt tillbaka micken och flyr galningen som just våldfört sig på den. 
    Känsla: Total skam
På fredag är det dags för årets upplaga av Umeå open. Vi ses framför scenen! Och i år lovar jag att inte närma mig någon mikrofon.
Anna Bergman
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.